Urnordiska

	Urnordiska
Region	Skandinavien
Språkfamilj	Urnordiska
Språkkoder
ISO 639‐3	–

Urnordiska eller urnordgermanska var det språk som talades i Norden från omkring 250 till 825 efter Kristus under senromersk järnålder, folkvandringstid och vendeltid.^[1] Det nordiska språket utvecklades kraftigt under 600-talet och utvecklades så småningom till det efterföljande språk som talades under vikingatiden: fornnordiska. Samtidigt utvecklades även det skrivna språkets form: under 700-talets andra hälft övergick det nordiska språket från den äldre runraden till den yngre runraden.

Indelning

Vid behov kan urnordiska indelas i en äldre och en yngre variant: en äldre urnordiska som talades under senromersk järnålder samt folkvandringstid (250–550) och en yngre urnordiska som talades under vendeltid (runt 550–825). Dessa kan alternativt kallas urnordgermanska och urnordiska vardera. Från omkring 500-talet kom omljud såsom u-omljud och i-omljud, samt nasalassimilation med mera, och från 600-talet den nordiska synkoperingen etc. Perioden för yngre urnordiska kallas även synkoptiden^(no).

Från omkring 600-talet finns belägg för en västlig och östlig variation av det nordgermanska språket,^[2] enkelt indelad i urvästnordiska och uröstnordiska, därtill torde en urgutniska existerat, vilka senare övergår till fornvästnordiska (föregångare till färöiska, isländska och norska), fornöstnordiska (föregångare till danska och svenska) och forngutniska (föregångare till gutniska) vid övergången från urnordiska till fornnordiska kring skiftet från vendeltid till vikingatid på 700-talet. Omkring år 800 hade urnordiskan börjat skilja sig betydligt från de andra germanska språken.

Språkträd

Nedan återges ett förenklat språkträd som lägger upp urnordiskans kronologiska uppdelning i förhållande till de andra germanska språkgrupperna. Av platsbrist har inte alla stora germanska språk tagits med. Till vänster ges snarast förhållande historisk epok i linje för indelningarna. Årtalen är ungefärliga och förhåller sig till att språkutveckling och språkskiften sker gradvis över långa perioder. Germanskt skriftligt material innan högmedeltiden är mycket begränsat och gör gränsdragning svårt.

Mall:Vänster

urgermanska

Mall:Vänster

runt 500 f.Kr.–200 e.Kr.

urvästgermanska

urnordgermanska

uröstgermanska

äldre urnordiska

runt 200–500

runt 200–550

runt 300–800

runt 300–500

nordsjögermanska

fornvästgermanska

fornnordgermanska

yngre urnordiska

runt 500–900

runt 500–1100

runt 500 –1050

runt 550–800

?

Tidigaste belägg

Fil:Järsbergsstenen 9.JPG

Urnordiska runor på Järsbergsstenen.

Urnordiskans tidigaste datering är inte bestämd. Vissa vill dra gränsen vid runskriftens början eftersom det innan dess inte finns tillräckligt med skriftliga belägg för hur språket gestaltat sig, där föregående språkstadium, det urgermanska, bara existerar som en lingvistisk rekonstruktion. I och med nya fynd dras runskriftens början tillbaka allt ytterligare, såsom Svingerudfyndets datering från 2023, vilket drar runornas potentiella början tillbaka till första århundradet eller tidigare, vilket vidare bekräftar att en stor del av runorna är tagna från fornitalisk skrift som dog ut under sista århundradet före Kristus.

En förenkling är istället att dra en allmän gräns vid skiftet från romersk järnålder till folkvandringstiden (omkring 375 e.Kr.) men detta speglar inga lingvistiska gränser.

Skriftspråk

Det urnordiska runalfabetet innehöll 24 tecken och kallas den äldre futharken. Man har funnit omkring 200 inristningar på det urnordiska språket, på stenar, berghällar eller amuletter över hela Skandinavien. Det är i huvudsak samma språkform som man möter överallt i Skandinavien på urnordiska runinskrifter, men somliga menar att vissa grammatiska skillnader kan skönjas.

Ett bruk var att ange tillverkare på objekt, såsom stenmaglefyndet (160–375), en pennskrinsliknande ask med texten hagiradaʀi tawide (ᚺᚨᚷᛁᚱᚨᛞᚨᛉᛁ ᛏᚨᚹᛁᛞᛖ): ”Hagråd tillverkade”. Något senare finns de två guldhornen från Gallehus (runt 400-tal), där det mindre bär inskriften ek Hlewagastiʀ holtijaʀ horna tawido (ᛖᚲ ᚺᛚᛖᚹᚨᚷᚨᛊᛏᛁᛉ ᚺᛟᛚᛏᛁᛃᚨᛉ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ): ”Jag, Lägäst, Holtes son, hornet tillverkade”.

Inskriften på stenmaglefyndet (texten är uppochner).

Inskriften på stenmaglefyndet (texten är uppochner).
J.R. Paullis avbildning av det mindre gallehushornet (1734).

J.R. Paullis avbildning av det mindre gallehushornet (1734).

Runan ᛉ som syns i exempelskrifterna ovan brukar translittereras som /ʀ/ men har överlag ett spekulativt okänt ljudvärde. I urgermanskan var det ursprungligen ett z-ljud som uppstod i slutet av ord. I de andra germanska språken försvann det sedermera eller blev ett s-ljud, men i nordiskan blev det istället senare ett r-ljud som från så tidigt som 800-talet kunde ersättas med r-runan ᚱ för att omkring 1000-talet sammanfalla helt med r, även om det fortsatte förekomma i Sverige arkaiskt. När detta skifte från z till r började är okänt och hur runan lät under folkvandringstiden och vendeltiden är spekulativt. Det kan antas beteckna ett tonande sje-ljud, som i franskans je eller jeune.

De äldre 24 runorna var upplagda för att täcka de föregående urgermanska fonemen. Runraden kallas även den samgermanska runraden och verkar ha använts av samtliga germanska stammar i Europa innan kristendomen spred sig. I och med de germanska språkens utveckling kom den samgermanska runraden att vidareutvecklas på olika håll. Den anglofrisiska språkgruppen runt södra Nordsjön började runt 500 att introducera nya runor för att täcka fler fonem och från omkring 600-talet märks ortografisk utveckling även i norden, såsom introduktionen av ett icke-nasalt a ᛡ (ᴀ) jämte det äldre nasala a:t ᚨ (ą), vilket fortsatte in i den yngre runraden som ᛅ (a) och ᚬ (ą → o).

Utveckling till fornnordiska

I den urnordiska periodens slutskede, cirka 600–800 e.Kr., förändrades språket mycket snabbt. Den typiska bestämda slutartikeln uppkom, som i det nusvenska exemplet: dagen, till skillnad från engelska the day, tyska der Tag eller nederländska de dag.

Indoeuropeiskans gamla tonaccenter, vilka innebar att flerstaviga ord kunde ha olika betydelse beroende på tonhöjd, försvann i urgermanskan. Istället utvecklades en tryckaccent som lades på ordets första stavelse. En konsekvens av denna utveckling blev i urnordiskan bortfallet av obetonade vokaler. Detta kallas synkope eller, om det är sista vokalen i ett ord som utelämnas, apokope. I och med denna utveckling blev exempelvis gastiR till gästR och fiskaR till fiskr.^[3] Gallehushornens urnordiska text skulle på den senare fornnordiskan således lyda ungefär Iak HlégästR hyltiR táða horn.

Ytterligare en betydelsefull språklig förändring i urnordiskan var det såkallade omljudet. För svenskans utveckling var i-omljudet särskilt betydande. Det innebar att en tryckstark vokal påverkades av en efterföljande trycksvag vokal, t.ex. i eller u. Det urnordiska domian blev som en följd av detta det fornsvenska døma, medan det urnordiska liusian blev det fornsvenska lysa.^[4] Resultat av omljudet kan i dagens svenska ses i ord som hand – händer, fot – fötter och bok – böcker.

Bevarade urnordiska lånord

Man har fått reda på en del av urnordiskan genom dagens finska, samiska och estniska. Tidiga nordiska lånord i dessa språk har nämligen inte förändrats mycket sedan den tiden. Några exempel (med rekonstruerade urnordiska ord):

Estniska/finska kuningas < *kuningaz "kung" (fornnordiska kunungr, konungr)
Finska ruhtinas "prins" < *druhtinaz "hövding, drott" (fornnordiska dróttinn)
Finska sairas "sjuk" < *sairaz "sår" (fornnordiska sárr)
Estniska juust, finska juusto "ost" < *justaz (fornnordiska ostr)
Estniska/finska lammas "får" < *lambaz "lamm" (fornnordiska lamb)
Finska hurskas "from" < *hurskaz "försiktig, klok" (fornnordiska horskr)
Finska runo "dikt, runa" < *rūno "hemlighet, mysterium, runa" (fornnordiska rún)
Finska vaate "klädesplagg" < *wādiz "plagg" (fornnordiska váð)
Finska viisas "vis" < *wīsaz "klok, vis" (fornnordiska víss)

Se även

Källor

↑ Urnordiska i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
↑ Bandle, Oskar; Kurt Braunmüller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann, Ulf Teleman, Lennart Elmevik, Gun Widmark (2005). ”XVII. Special aspects of Nordic language history I: Typology | § 202. The typological development of the Nordic languages I: Phonology”. The Nordic Languages |. "2". Berlin: Walter de Gruyter. sid. 1856, 1859. doi:10.1515/9783110197068. ISBN 3-11-017149-X
↑ Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 70-71
↑ Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 72-73

Externa länkar

Urnordiska paradigm och länkar (på engelska, arkiverat av Internet Archive 2020-02-25)

[1] Urnordiska i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)

[Bandle_1856,_1859-2] Bandle, Oskar; Kurt Braunmüller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann, Ulf Teleman, Lennart Elmevik, Gun Widmark (2005). ”XVII. Special aspects of Nordic language history I: Typology | § 202. The typological development of the Nordic languages I: Phonology”. The Nordic Languages |. "2". Berlin: Walter de Gruyter. sid. 1856, 1859. doi:10.1515/9783110197068. ISBN 3-11-017149-X

[3] Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 70-71

[4] Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 72-73

[1]

[2]

[3]

[4]