Fornnordiska

Fornnordiska
dǫnsk tunga / norrǿnt mál
Region	Norden, Storbritannien, Irland, Isle of Man, Newfoundland och Labrador, Österled och platser däremellan
Period	runt 750–1550
Status	uppbrutet till de nynordiska språken omkring 1350–1550
Språkfamilj	Indoeuropeiska Germanska Nordiska (nordgermanska) Fornnordiska
Skriftsystem	Runor; senare latinska alfabetet
Språkkoder
ISO 639‐2	non
ISO 639‐3	non
Andra språkkoder	svenska: fn, fnor engelska: ON

Fornnordiska (av danska: oldnordisk, på fornvästnordiska: norrǿnt mál, ungefär ”nordanmål”) kallas de övergripande nordgermanska språkvariationer som talades av de nordgermanska folken i Norden under vikingatiden och medeltiden, från omkring mitten av 700-talet till mitten av 1500-talet när de nordiska språken var särskiljda och det gamla germanska kasussystemet försvunnit i fastlandnordiskan: danska, norska och svenska, vilket började ske under 1300-talet. Det föranleddes av urnordiska som var ett urgermanskt språk (även kallat urnordgermanska). Av de vikingatida nordborna själva användes ibland uttrycket dansk tunga (dǫnsk tunga), ”danskt mål” eller bara ”danska” för att beteckna det inhemska språket.

Regional indelning

Fil:Old norse, ca 900.PNG

Den ungefärliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet

  Fornvästnordiska

  Fornöstnordiska

  Forngutniska (utbredning (på Gotland)

Andra germanska språk

  Fornengelska

Övriga västgermanska språk som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än de gör idag (fornfrisiska, fornsaxiska, fornnederländska, fornhögtyska

  Krimgotiska (östgermanskt språk)

Fornnordiskan förekom i tre kända huvudvarianter:

• forngutniska på Gotland
• fornvästnordiska, även kallat ”norrönt mål” (som helt enkelt betydde norska), i Norge, senare på Island, på Färöarna och på Grönland i takt med att de befolkades, indelat i: runnorska, fornisländska, fornfäröiska, norn, grönländsk nordiska
• fornöstnordiska i Danmark och Sverige, indelad i: rundanska och runsvenska, med väst-öst-blandningar i norra Sverige såsom fornjämtska och forndalska med mera

Skillnaderna mellan de nordiska dialekterna var små under vikingatiden. Den främst kända dialekten är fornvästnordiskan, eftersom majoriteten av det fornnordiska skrivna materialet som finns bevarat är skrivet på denna dialekt, såsom eddorna, de isländska sagorna med mera. Dialekten överlevde även i stort sett oförändrad på Island fram till ungefär 1500-talet, varför isländsk medeltidslitteratur kan användas för att studera fornnordiska. Fornöstnordiskan hade jämförelsevis fler talare och var mest utbredd. Den är främst känd genom runinskrifter. Forngutniskan var den minsta dialekten och finns bevarad genom runinskrifter men också genom Gutasagan och Gutalagen.

Kronologisk indelning

Fornnordiska indelas enkelt i tre tidstadier: runnordiska (750–1200), klassisk fornnordiska (1200–1350), medelnordiska (1350–1550). Även begreppen äldre fornnordiska och yngre fornnordiska förekommer, där ”äldre” avser runnordiska och klassisk fornnordiska, och ”yngre” avser medelnordiskan.

Runnordiska

Runnordiska kallas det fornnordiska språket som talades från dess begynnelse omkring 750–825 till omkring 1175–1250 och bygger på att majoriteten av fornnordiskan under denna period är belagd med det inhemska skriftspråket kallade runor. Den kan indelas ytterligare i en äldre och yngre form omkring 1000-talet. Det kan indelas i regionala varianter: rundanska, runnorska, runsvenska, runjämtska och så vidare genom att prefixet ”run-” appliceras på en särskild språkindelning. Prefixet används även om språk återgivet i runform överlag oavsett tidsperiod, såsom runlatin.

Omkring 1200-talet började statsväsendena i Norden övergå till latinsk skrift och markerar övergången till nästa språkperiod, klassisk fornnordiska.

Klassisk fornnordiska

Fil:Handskrift KB B 193 - Fragment av äldre Västgötalagen.pdf (pade 5) (cropped 2).jpg

Handskrift KB B 193 med fragment av den äldre västgötalagen på klassisk fornsvenska från 1200-talets början. I rött syns m-runan ᛘ madher (”man”) som begreppsruna för ordet ”man”.

Klassisk fornnordiska kallas det fornnordiska språket som talades under den nordiska högmedeltiden (runt 1200–1350). Det betecknar den period när statsväsendena i Norden började överlag skriva med det latinska alfabetet och det är under denna period som majoriteten av fornnordisk litteratur härstammar, såsom islänningasagorna, Codex Regius och Snorres Edda med mera. Det indelas i regionala varianterna: klassisk forndanska, klassisk fornisländska, klassisk fornnorska (äldre fornnorska), klassisk fornsvenska (äldre fornsvenska) och så vidare.

I och med kristianiseringen började latinsk skrift sprida sig och omkring 1100–talet började det ta rot i Norden. Till en början fanns ingen standard för fornnordisk grammatik och eftersom det latinska alfabetet saknade nödvändiga tecken inlånades ortografi bland annat från fornengelskan som introducerat runor som bokstäver i form av bland annat Þ (runan: ᚦ). På Island skrevs omkring slutet av 1100-talet den första grammatiska avhandlingen (isländska: fyrsta málfræðiritgerðin, ”första målfroderitgärden”) som ämnade strukturera den isländska ortografin.

Medelnordiska

Medelnordiska eller yngre fornnordiska kallas det fornnordiska språket som talades under den nordiska senmedeltiden (runt 1350–1550) och utmärks av att de nordiska språken utvecklas till åtskilda språk såsom idag: danska, isländska, norska, svenska och så vidare, samt att det fornnordiska kasussystemet bryts ner i fastlandnordiskan av tysk influens (exempelvis fornsvenska: dager → nysvenska: dag). Det indelas i regionala varianterna: medeldanska (yngre forndanska), medelisländska (yngre fornisländska), medelnorska (yngre fornnorska), medelsvenska (yngre fornsvenska) och så vidare.

Medelnordiska är främst en kronologiskt term snarare än en språklig. Det är omöjligt att definiera ett egentligt enhetligt ”medelstadium” av nordiskan, utan språkmässigt var det på många sätt en övergångsperiod där många av de förändringar som ledde till det moderna fastlandnordiska språksystemet ägde rum, men då vid olika tidpunkter i de olika områdena i Skandinavien. De förändringar som ägde rum började vanligtvis i danska, följt av svenska och östnorska, sedan västnorska och slutligen isländska, som är det mest konservativa av de skandinaviska språken. Vid slutet av 1300-talet uppkommer en ny isländsk diktform med slutrim som kallas rimor (isländska: rímur) och utmärker ett skifte mot äldre poesi.

Runt början av 1500-talet har de nordiska språken åtskilts till det nynordiska språkstadiet, exempelvis nysvenska, men det gamla kasussystemet lever kvar på bygden under viss tid och överlever nästan helt i regionala mål som älvdalska.

Historia

Bakgrund

Fornnordiska utvecklades från urnordiska, som är känd från äldre runinskrifter, och gav upphov till dagens nordgermanska språk. På 700-talet hade urnordiskan som talades i Skandinavien genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk fortsatte att förändras under 800-talet, men förändringarna var inte likartade i hela språkområdet.

Utveckling och påverkan

Senast under 900-talet hade det splittrats upp i tre olika dialekter de ovan nämnda fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska. Språkgränserna utgjordes av natur- och geografibarriärer där dialekterna så att säga "flöt över" i varandra eftersom inga klara gränser fanns. Av denna anledning utgör till exempel språket i östra Norge under denna tid ett slags mellanstadium mellan fornvästnordiska och fornöstnordiska.

Fornnordiskan har påverkat ett flertal av de främmande språk som nordmännen kom i kontakt med. Särskilt tydligt är detta i engelskan. Många engelska dialekter, till exempel lågskotska, innehåller en hög andel fornnordiska lånord, och det utdöda fornvästnordiska språket norn talades tidigare av ättlingarna till nordiska bosättare på Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Även andra språk som ryska och till och med franska har påverkats av fornnordiskan.

Fornöstnordiska benämns ofta rundanska i Danmark respektive runsvenska i Sverige, även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet, den så kallade futharken. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre 24-typiga futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Runan som betecknade vokalen u användes också för att skriva o, ø och y. Runan för i användes även för att skriva e.

Senare historia

Dagens efterföljare till fornnordiska är de östnordiska språken svenska och danska, samt västnordiska språken norska, isländska och färöiska. Forngutniskan gick emellertid under som skriftspråk på 1500-talet, men överlevde som talspråk på den gotländska landsbygden fram till modern tid. Genom sin isolering på Island och Färöarna har de två språk som talas där genomgått mindre förändringar än språken på fastlandet, vilka dessutom utvecklats liknande i fråga om grammatik och vokabulär, och man talar därför ofta om en kontinental och en insulär gren (ögren) av de nordiska språken.

I artiklarna nordiska språk, östnordiska språk och västnordiska språk finns mer uppgifter om de östnordiska språkens särdrag gentemot varandra och mot andra germanska språk.

Se även

• Nordiska språk
• Östnordiska språk
• Västnordiska språk
• Urnordiska
• Nordiska fornspråk
• Nordmän

Fornnordiska begrepp

• Blåland – Afrika
• Blåman – mörkhyad
• Daner – skandinaver
• Hird – livgarde
• Huskarl – dräng
• Här – armé
• Miklagård – Konstantinopel
• Ruser – vikingar i österled
• Väringar – legoknektar i väringagardet

Externa länkar

Incubator

• Norröna texter och kväden (på Heimskringla.no)
• J. Fritzners norröna (ordlista, samlad av Johan Fritzner)
• Professor Arne Torps webbplats (med talad rekonstruerad urnordiska och norrönt språk – bland annat Atlekvädet)
• Scandinavian loans in Old and Middle English, and their legacy in the dialects of England and modern standard English