Hoppa till innehållet

Sol (mytologi)

Från Plutten
Sol
Personifikationen av solen i germansk religion.
The Wolves Pursuing Sol and Mani.jpg
Måne och Sol jagas av vargar över himlavalvet i en målning av John Charles Dollman från 1909.
Namn
SvenskaSol, Sunna (Sunn, Sun, Sönna, Sönn, Sön)[1][2]
FornnordiskaSól, Sunna
FornengelskaSunne, Siġel (Seġl, Sæġl, Syġel, Siġil)
FornfrisiskaSunne
FornsaxiskaSunna
FornhögtyskaSunna
Gotiska𐍃𐌰𐌿𐌹𐌻 (Sauil), 𐍃𐌿𐌽𐌽𐍉 (Sunnō)

Sol, ibland Sunna (fornnordiska: Sól, Sunna; Mall:Lang-ang; Mall:Lang-ofs, Mall:Lang-osx, Mall:Lang-goh, Mall:Lang-got),[3] är gudinnan och personifikationen av solen i nordisk och germansk religion. Mytologin berättar att Solen dras över himlavalvet på en hästdragen vagn, ett motiv som går att belägga tillbaka till den nordiska bronsåldern genom Trundholmsvagnen. Solen ger även sitt namn åt s-runan (sol).

I den nordiska mytologin är hon en asynja,[4] dotter till fadern Mundilfare och modern Natt, nattens personifikation. Månens motsvarighet, Måne, är hennes broder, och hennes make är Glen (fornnordiska: Glenr, ”glänta i molnen”).[5] Det berättas att de båda syskonen var så vackra när de föddes att de döptes efter solen och månen. Denna arrogans förargade de andra gudarna som skapat solen och månen för att lysa upp himlen med gnistor som flög ur Muspelhem (eldens värld) och de satte Sol och Måne att köra de hästar som drog solen och månen över himlavalvet, Arvaker och Allsvinn.[6] Sols färd över himlen (dagen) regleras av att hon jagas av en ulv som heter Skoll som hon är rädd för. En annan ulv vid namn Hate springer istället efter månen.[7] Enligt sägnen kommer Sol slukas av Fenrisulven vid ragnarök (världens undergång), men inte förrän hon först föder en dotter som tar över sin moders uppgift vid världens pånyttfödelse.[8][9]

Sol och Sunna är uråldriga namn som troligen snarast varit oförändrade sedan 2000 år tillbaka (jämför latin: sōl, Mall:Lang-got).[11]

fornengelska finns även formen Siġel (Seġl, Sæġl, Syġel, Siġil) av oklart ursprung.

Namnet Sunna är ännu en gammal synonym för solen och förekommer med flera stavningsvarianter: Sunna, Sunn, Sun samt Sönna, Sönn och Sön.[1] Johannes Bureus (1568–1652) angav formerna sun och sön som alternativa namn för s-runan (sol) och anger även att Sol kan ha varit en av de högsta ”götiska gudarna”.[2] Även på fornvästnordiska kallades solen Sunna.[12]

Namnet Sunna var vanligt bland de kontinentala germanerna (Mall:Lang-ang; Mall:Lang-ofs; Mall:Lang-osx; Mall:Lang-goh; Mall:Lang-got) och är bland annat förledet i söndag (fornsvenska: sunnodagher, sunnadagher, fornnordiska: sunnudagr), vilket i nordiskan troligen är ett lån från Mall:Lang-osx, sunnundag.[13][1]

Namnet används i den andra Merseburgformeln.[14][3] Solen kallas även Sunna i den schwabiska Wessobrunnbönen.[15]

Gudarna lät Sol köra solens vagn, kallad Alfrǫðull (”Älvhjulet, Älvkretsen, Älvvalvet”), som de skapat för att lysa upp världarna, med hästarna Arvaker och Allsvinn.[6] Hon driver på sina hästar för att hålla undan för vargen Skoll, som jagar henne, och Hate som förföljer Måne.[7] Sol räknas enligt Snorre Sturlasson till asynjorna.[4]

Alfrǫðull används inte bara för att beteckna vagnen Sol kör, utan är en kenning som även används om Sol själv. Förledet Alfr- betyder ”älva” men efterledet rǫðull är mer omstritt. Enligt norrmannen Johan Fritzner och islänningen Geir T. Zoëga är det ett ord för gloria och krönet över en kulle.[16] Besläktade Mall:Lang-osx, radur, och Mall:Lang-ang, rador, rodor, betyder ”himlavalv”, medan besläktade latin: rota betyder ”hjul”.[17] Å andra sidan, enligt Andy Orchard, professor i fornengelska, betyder det ”stråle”.[18]

  1. 1,0 1,1 1,2 Sunna i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  2. 2,0 2,1 Thomas Karlsson (2009). Götisk kabbala och runisk alkemi: Johannes Bureus och den götiska esoterismen. Stockholms universitet: Religionshistoriska avdelningen. sid. 233. ISBN 978-91-628-8030-9. https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:293693/FULLTEXT01.pdf. Läst 6 november 2025 
  3. 3,0 3,1 Åke Ohlmarks (1994). Fornnordiskt lexikon. sid. 316, 328 
  4. 4,0 4,1 Snorre Sturlasson. ”kapitel 35”. Gylfaginning 
  5. Simek, R. (1997). Dictionary of Northern Mythology. Boydell & Brewer. sid. 113 
  6. 6,0 6,1 Snorre Sturlasson. ”kapitel 11”. Gylfaginning 
  7. 7,0 7,1 Snorre Sturlasson. ”kapitel 12”. Gylfaginning 
  8. Snorre Sturlasson. ”kapitel 53”. Gylfaginning 
  9. Sången om Vavtrudner
  10. ”Bär den norska Vangstenen ett Ragnaröksmotiv?”. Fornvännen. diva-portal.org. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1227185/FULLTEXT01.pdf. Läst 6 november 2025. 
  11. Svenska Akademiens ordbok: sol
  12. Leiv Heggstad, Finn Hødnebø & Erik Simensen (1997). Norrøn ordbok. ”uppslagsord "sunna"” 
  13. Svenska Akademiens ordbok: söndag
  14. Folke Ström (2005). Nordisk hedendom. sid. 197 
  15. Helmer Ringström, Åke V. Ström (1974). Religionerna i historia och nutid. sid. 353 
  16. ”rǫðull”. cleasby-vigfusson-dictionary.vercel.app. https://cleasby-vigfusson-dictionary.vercel.app/word/rodull. Läst 5 november 2025. 
  17. ”röðull, rǫðull”. ordsifjabok.arnastofnun.is. https://ordsifjabok.arnastofnun.is/faersla/15783. Läst 5 november 2025. 
  18. Orchard, Andy (1997). Dictionary of Norse Myth and Legend. Cassell. ISBN 0-304-34520-2

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
  •