Smygehuk
Luafel i Modul:Ortsfakta_WD på rad 218: attempt to index local 'entity' (a nil value). Smygehuk är en hamn och ett fiskeläge på Skånes sydkust i Östra Torps socken i Trelleborgs kommun, nära Smygehamn. Smygehuk ligger 15,9 km sydöst om Trelleborg. Smygehuk är Sveriges och den skandinaviska halvöns sydligaste udde och är ett välbesökt turistmål med över 200 000 besökare varje sommar.
Platsen har en glasskiosk, café, fiskrökeri samt ett båtbyggeri med inriktning mot bland annat träbåtar. Vid hamnen finns en skylt med avståndsangivelser till några europeiska huvudstäder och till Treriksröset. Skylten kompletterades 2007 med en utkiksplats och en kompassliknande avståndsvisare i sten. Avståndet mellan Smygehuk i söder och Treriksröset i norr är cirka 1 572 kilometer fågelvägen, vilket är Sveriges teoretiska längd, även om den exakta körsträckan är betydligt längre och uppskattas till strax över 205 mil. Det faktiska avståndet fågelvägen, cirka 1572 kilometer, är en av landets mest kända mått. Ortnamnet (1543 Smøge) innehåller ett med smyga besläktat ord. Det åsyftar möjligen en smal passage på land eller till sjöss eller avlägsen bebyggelse.[1] Namnet Smygehuk är således en sammanslagning av det skånska ordet "Smyge", som betyder trång passage eller undangömd vrå, och det holländska ordet "huk" som betyder udde. På en udde strax väster om Smygehamn ligger den absoluta sydspetsen i Smygehuk, på latitud 55°20,5'N. Det är en pir vid Smyghuks hamn.[2]
Flora och fauna
[redigera | redigera wikitext]Växt- och djurlivet runt udden präglas av den kalkrika marken. På stranden ligger klappersten, som vaskats fram ur den kalkrika berggrunden. Växter som trivs i den kalkrika jorden är arter som backanis, väddklint och trifft. Norr om hamnen finns ett kärr där orkidéerna majnycklar och ängsnycklar trivs. I kärret finns också salamander, grodor och paddor och den starkt hotade strandpaddan. På strandängarna mellan Böste och hamnen i Smyge finns en unik population av huggorm, troligen den enda kvarvarande längs Skånes sydkust. Huggormarna är fridlysta.
Smygehuks fyr
[redigera | redigera wikitext]På 1800-talet drabbades många fartyg av strandningar på den blåsiga kuststräckan kring Smygehuk och Beddinge. Sjöfartsverket beslöt att placera en fyr på den sydligaste punkten för att ge fartygen en fast punkt att navigera efter. Uppdraget att konstruera den gick till Ludvigsbergs Mekaniska Verkstad i Stockholm, och den fraktades ner till Smygehuk där den monterades upp och togs i bruk 1883. Den är rund och byggd av nitade järnplåtar, med en höjd på 17 meter och en lysvidd på två nautiska mil. Om sikten understeg detta, hade fyrpersonalen som uppgift att starta mistluren för att varna fartyg. Fyren var ursprungligen utrustad med en trevekig fotogendriven lampa, men elektrifierades 1931 då en fyrapparat med 500 W elektrisk lykta installerades. Fyren avbemannades 1967 och togs därefter helt ur bruk 1975, då den ersattes av Kullagrunds fyr, som ligger till havs sydost om Trelleborg. Ägaren Trelleborgs kommun tände dock upp fyren igen 2001 och den är öppen för allmänheten. Den gamla fyrvaktarbostaden är ombyggd till vandrarhem och i det gamla mistlurshuset ("Tudehuset") arrangeras bland annat konstutställningar. Sommartid ordnas andakter i fyren, och platsen kan hyras för vigsel och dop.[3]
Köpmansmagasinet
[redigera | redigera wikitext]
På Smyge strandväg 10 ligger Köpmansmagasinet i Smygehuk, som är byggt i början av 1800-talet. Magasinet var en av fyra handelsträdgårdar i trakten. Det lär ha varit en omlastningsplats för smuggelgods under Napoleonkrigen. Här finns nu turistbyrå, keramikverkstad och konstgalleri.[2] På första våningen kan man köpa verk av lokala konstnärer och hantverkare, såsom till exempel keramik, trä, textil och smide. Man kan även köpa lokal mat såsom spettekaka, äppelmust, honung och ramslök. Här finns konst och konstutställning sommartid. Lilla Magasinet är en plats där tre nya utställare får ta plats varje månad. Köpmansmagasinet ägs av en stiftelse som heter Stiftelsen, Smygehuk.[4]
Kalkugnen i Smygehuk och kalkugnarna i området runt Smygehamn
[redigera | redigera wikitext]
En unik kulturmiljö finns bevarad i området runt Smygehamn. På 1800-talet brände man kalksten i området och i Kalkugnarna vid Östra Torp norr om byn i Trelleborgs kommun vittnar om lokal industrihistoria. Där finns ett flertal gamla kalkugnar. Kalkugnarna utgjorde under 1800-talet och fram till och med andra världskriget en omfattande kalkindustri.
Vid Smygehuk på stranden, nedanför Bålhögen, finns en gammal kalkugn av den äldre schaktugntypen med en vid öppning i kupolens topp genom vilken kalksten och bränsle har förts in via en lastbrygga. Den första kalkugnen uppfördes 1802. Det är den allra äldsta ugnen i området och den står strax öster om hamnen i Smyge. Den yngsta kalkugnen är den höga, lite spöklika industribyggnaden som står uppe vid kalkugnarna i norr. Den kalkugnen kom aldrig till användning för den stora efterfrågan på kalk upphörde när andra världskriget upphörde. Rester från kalkframställningen ligger i mäktiga dumphögar norr om ugnarna.[5]
Kalkugnarna vid Östra Torp är en samling på cirka tio bevarade kupolförsedda kalkugnar nordost om Östra Torps by i Östra Torps socken på Söderslätt. De uppfördes från mitten av 1800-talet fram till 1930-talet för att bränna kalksten från den närliggande kalkbrytningen, som startade redan 1701. Kalken användes bland annat för att bygga upp ett 700 meter långt försvarsystem och ett befästningsverk. Redan år 1701 finns den äldsta kända uppgiften om kalkbrytning i området. Ugnarna är av en kupoltyp där kalksten lagerlades med kol för att brännas till kalk. Bränslet lades på genom ett hål på baksidan av ugnen, och vid varje bränning gick det åt mellan fem och sex ton kol. Den yngsta kalkugnen i området är den höga, lite spöklika industribyggnaden som står uppe vid kalkugnarna i norr, men den kom aldrig till användning. Det berodde på att när andra världskriget var över upphörde också den stora efterfrågan på kalk. Mäktiga dumphögar med rester från kalkframställningen ligger norr om ugnarna. Den sista kalken brändes i Östra Torp 1951. Kalken fraktades sedan bort på en smalspårig järnväg för användning i olika byggprojekt. Idag finns, som ovan nämnts, cirka tio bevarade kalkugnar kvar, vilka är en viktig del av Östra Torps kulturhistoria.
Norr om Smygehamn brändes den kalk som brutits vid den kalkrika smygekusten och det var ett extra djupt kalkbrott som 1920 omvandlades till Smyge hamnbassäng. Efter brytningen måste kalken eller kritan brännas för att kunna användas till kalkbruk och till kalk att slamma de vita, skånska längorna med. Enskiftet, och framgångarna för jordbruket under senare delen av 1800-talet, gjorde att det fanns stor efterfrågan på kalk till alla husbyggen.[5]
Bålhögen vid Smygehuk
[redigera | redigera wikitext]
En bålhög är en fornlämning, närmare bestämt en gravhög eller gravkulle från bronsåldern, uppförd som gravmonument eller minnesmärke. Bålhögen är ofta ett gravmonument av en stor hög. Dessa högar, ofta täckta av jord, sten eller sand, byggdes över den avlidna, en person eller en grupp. Bålhögarna användes för att skydda mot gravplundring och som ett minnesmärke över den avlidne, där högens storlek kan visa på den dödes makt och ställning i samhället. Bålhögar är en typ av storhög och förekom under bronsåldern och järnåldern. Gravhögar tjänade som gravmonument och minnesmärken, och bidrog till att visa den dödes makt och ställning. De består av ett kärnröse, som kan vara täckt med jord, sand eller torv. Bålhögar är typiska för bronsåldern (ca 1800–500 f.Kr.) men även storhögar förekommer under järnåldern. Ju större högen är, desto mer resurser krävdes för att bygga den, vilket visar storlek som en symbol för makt. Bålhögar är särskilt vanliga längs väst- och sydkusterna i Skåne, men förekommer i olika storlekar i hela landet.
Bålhög är en gravhög från bronsåldern vid Smygehuk i Skåne som tidigare användes som ett sjömärke där eldar (bål) tändes för navigering. Högen, som är omkring 2,5 meter hög och 27 meter i diameter, är ett gravmonument som uppfördes över betydelsefulla personer under bronsåldern, en period som sträcker sig från cirka 1800 till 500 f.Kr. Innan fyren i Smygehuk byggdes 1883, tändes eldar (bål) på högen för att fungera som ett sjömärke för sjöfarare. Gravhögen användes också för nya begravningar under yngre bronsåldern och ibland in på järnåldern. Vid dessa begravningar brändes den döde, och benen lades i en urna tillsammans med gravgåvor i högens kant.
I Smygehuk finns en skylt med text och bilder uppsatt angående både bålhögen och kalkugnen. På skylten kan man läsa följande text:
| ” | Denna 27 meter i diameter stora och 2,5 meter höga gravhög från bronsåldern, ca 1800-500 f.Kr. har tidigare utnyttjats som sjömärke. Innan fyren i Smygehuk byggdes 1883 tände man eldar – bål – på högen. Enligt äldre kartmaterial kallades högen tidigare Bönhög. Gravhögar från bronsåldern förekommer i nästan hela Skåne, men framför allt längs väst- och sydkusterna. Högarna är uppförda över kvinnor och män i dåtidens samhälle. I mitten begravdes den döde, man eller kvinna, i en kista av sten eller trä. Gravgåvorna kunde vara smycken och vapen, vanligen av brons samt keramikkärl med mat och dryck för färden till dödsriket. Kistan täcktes av ett stenröse och över detta byggdes högen upp.
Gravhögen användes sedan under hela yngre bronsåldern för nya begravningar, kanske ända in i äldre järnålder. Under de senare perioderna brändes vanligen de döda. Benen lades tillsammans med gravgåvor i en urna som sattes ner i kanten av högen. Bronsålderns storhögar kallades förr ofta för ättehögar. Kanske var det begravningsplatsen för en viss släkt – ätt? |
„ |
| – Skylten är producerad av Länsstyrelsen Skåne | ||
Bilder
[redigera | redigera wikitext]-
Smygehuks fyr, byggd i nitad järnplåt och mestadels öppen för allmänheten
-
Avstånd till några olika platser
-
Utkiksplats vid Sveriges sydspets.
-
Den absoluta sydspetsen vid piren i Smygehuks hamn, på latitud 55°20,5'N.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Nationalencyklopedien.
- ↑ 2,0 2,1 Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Upplev Sverige, en guide till upplevelser i hela landet, Wahlström & Widstrand, 2009, sidan 268. ISBN 978-91-46-22008-4.
- ↑ ”Faktablad, Smygehuks fyr”. Svenska fyrsällskapet. 2012. Arkiverad från originalet den 9 november 2013. https://web.archive.org/web/20131109093429/http://www.fyr.org/pdffiler/657600.pdf. Läst 4 augusti 2013.
- ↑ Visit Trelleborg, Sommar på Köpmansmagasinet.
- ↑ 5,0 5,1 Trelleborg, Uppleva-göra, Sevärdheter, Kulturmiljöer, kalkugnarna.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Smygehuk webbplats
- Fil:Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Smygehuk.
