Slaget vid Jankov

Slaget vid Jankov
Del av Trettioåriga kriget
Fil:Old copper engraving of the Battle of Jankov.jpg Slaget vid Jankov, samtida kopparstick.
Ägde rum 24 februari 1645 Plats Jankov, cirka 50 km sydöst om Prag, Tjeckien, i dåvarande Böhmen Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige	Fil:Banner of the Holy Roman Emperor without haloes (1400-1806).svg Tysk-romerska riket
Befälhavare och ledare
Lennart Torstenson	Fil:Banner of the Holy Roman Emperor without haloes (1400-1806).svg Melchior von Hatzfeldt Mall:Krigsfånge Fil:Banner of the Holy Roman Emperor without haloes (1400-1806).svg Johann von Götzen  †
Styrka
6 000 man infanteri 9 000 man kavalleri 80 artilleripjäser	5 000 man infanteri 10 000 man kavalleri 26 artilleripjäser
Förluster
1 500 döda, sårade och saknade	4 000 döda, 4 000 tillfångatagna

Slaget vid Jankov var ett fältslag som ägde rum den 24 februari 1645 under trettioåriga kriget. Slaget var ett av krigets hårdaste och utkämpades mellan en svensk armé under Lennart Torstenssons befäl och en kejserlig under Melchior von Hatzfeldt, cirka 50 km sydöst om Prag.

Drabbningen slutade med svensk seger, till stor del beroende på Torstensons skicklighet som fältherre, samt det överlägsna svenska artilleriet. Den kejserliga armén led nära 60% förluster och bland de 4 000 krigsfångarna fanns Hatzfeldt själv.

Upptakt

1644 genomförde den svenske överbefälhavaren på kontinenten, Lennart Torstenson, ett framgångsrikt fälttåg i mellersta Tyskland, som kulminerade med segern över Matthias Gallas kejserliga armé vid Jüterbog den 23 november. Med Gallas trupper tillintetgjorda låg vägen sedan öppen mot den habsburgske kejsarens arvländer. Torstenson såg då sin chans att utföra en offensiv mot Wien för att avsluta kriget i svensk favör. För att kunna genomföra ett sådant drag behövde svenskarna emellertid hjälp från sina allierade, fransmännen och transsylvanerna. En transsylvansk armé under George I Rákóczi stod redan i Ungern samtidigt som franska trupper band upp kejserliga förband vid Rhen.

Fälttåget mot Böhmen

Torstenson inledde offensiven i december samma år då hans trupper bröt in i Sachsen. Den svenska framryckningen oroade kejsar Ferdinand III som beordrade fältmarskalken Melchior von Hatzfeldt, vilken tidigare hade ersatt Gallas som befälhavare, att hejda Torstensons offensiv. Hatzfeldt utnyttjade höstregnen som försenat det svenska avancemanget, till att omorganisera sina styrkor. Genom att lösgöra förband från Ungern och Franken samt tillvarata spillrorna av Gallas armé lyckades han på tämligen kort tid få ihop 11 000 man. Till detta lades även 1 400 sachsiska soldater och 5 000 bayrare. Samtidigt hade Torstensons armé försvagats, 4.000 man under överste Helmut Wrangel hade lämnats kvar i Holstein vid uppbrottet och 8.000 man under generalmajor Hans Christoph von Königsmarck lämnades kvar i Sachsen för att trygga situationen där.

Trots det katolska kraftsamlingen valde Torstenson ändå att fortsätta framryckningen mot Böhmen i hopp att få till stånd ett avgörande slag. Kejsar Ferdinand hade samma tanke och beordrade Hatzfeldt att omgående gå svenskarna till mötes. Samlandet av trupper drog dock ut på tiden. I syfte att undsätta och kunna få stöd från Matthias Gallas' i Magdeburg inneslutna trupper ville Hatzfeldt vid årsskiftet 1644/1645 låta delar av den inte ännu samlade armén rycka in i Kursachsen. Kejsaren förbjöd dock detta då han ansåg det för riskabelt och befallde Hatzefeld att i stället fullfölja föreningen med Johann von Werths och Johann von Götzens trupper och att rådgöra med dessa om sina planer. Ett krigsråd höll i Pilsen 16 januari där förutom von Götzen och Hatzfeldt även Wenzel Eusebius von Lobkowitz som representant för kejsaren deltog. Här bestämdes att armén efter att ha samlat sig vid Pilsen skulle marschera norr över Eger genom Erzgebirge mot Kursachsen. Troligen var det Wenzel Eusebius von Lobkowitz som representant för kejsaren som var pådrivande i planen. Den måste dock överges sedan man fick rapporter om att svenskarna redan 17 januari korsat gränsen och gått in i Böhmen. Johann von Götzen hade ännu inte anlänt, man visste inte hur långt bort han befann sig och det ansågs som för farligt att fortsätta truppsamlingen i Pilsen, och man valde därför att dra sig tillbaka till Klattau. Därifrån kunde man snabbt gå mot svenskarna oavsett om de som man misstänkte skulle gå mot Prag, eller om de i stället skulle välja att gå mot Mähren. Beslutet ändrades dock på nytt, och Johann de Werth fick order att med de bayerska trupperna och det kejserliga rytteriet ur Hatzfeldts styrka marschera till Moldauthein. Visade Torstenson tecken att vilja gå mot Mähren, skulle de Werth fortsätta till Tábor. Kejsaren ingrep dock då han ansåg ett anfall mot Prag en större risk, och beordrade von Werth att med rytteriet marschera till Königsaal, medan fotfolket förlades runt Klattau. Johann von Götzen och Melchior von Hatzfeld kallades till kejsaren, som nu befann sig i Prag, och Johann von Götzen beordrades att med sina trupper marschera mot Prag, där kejsaren nu avsåg att samla trupperna.

I början av januari 1645 förberedde sig Torstenson att bryta upp. Medan ett detachement under befäl av generalmajoren Johan Arnold von Goldstein ryckte fram och besatte passen vid Preßnitz och norr om Teplitz, vilket syns ha skett utan motstånd, samlades armén vid Zeitz. Den 9 januari anträddes marschen därifrån under befäl av generalmajor Arvid Wittenberg. Själv stannade Torstenson tillfälligt i Zeitz för att hålla krigsråd. Wittenberg tågade över Schmölln, Glauchau, Stollberg och Annaberg mot Pressnitzpasset. Marschen gick långsamt i den bergiga terrängen, och först 16 januari nådde armén området närmast söder om Erzgebirge. Särskilt var transporten av det tunga artilleriet på slädar besvärligt. Witteberg hade fått order om att stanna i området, där han besatte Kaaden och Saaz. Han hade dålig kunskap om var de kejserliga trupperna fanns och hur starka de var, och hade uppenbarligen fått order att försöka få fram information om det. 19 januari ryckte han med kavalleriet fram från sitt högkvarter i Priesen fem mil i riktning mot Pilsen i syfte att spana efter dem, men återvände 20 januari utan att ha funnit några spår av fienden. Några dagar senare fick han dock rapporter från några tillfångatagna kejserliga soldater, att kejserliga och bayerska trupper höll på att samlas mellan Pilsen och Klattau. Torstenson, som 21 januari anlänt till Kaaden och återtagit befälet över armén. Han beslutade nu att rycka fram för att möta de kejserliga där de förväntades vara. Ett plötsligt töväder med regn och översvämningar som bland annat förstörde bron över Eger vid Saaz tvingade dock Torstenson att avvakta med sina planer.

De kejserliga fortsatte samtidigt sitt samlande. Johann de Werth samlade sina egna och Hatzfeldts trupper samt de kursachsiska rytteriet vid Taus och marscherade över Klattau mot Moldauthein. 19 januari möttes han i Ellischau av kejsarens order om ändring av planerna. I enlighet med dessa lade han nu infanteriet runt Klattau och Schüttenhofen samt sydost om Schüttenhofen samt förde rytteriet mot Königsaal. Efter att ha infunnit sig hos kejsaren, lämnade Hatzfeldt Prag 25 januari varvid han förde med sig resterna av Gallas armé, nu med beslutet att samla alla sina trupper vid Dobris för att därefter marschera till Pilsen. Vid övergången av Moldaus biflod Beraun fördröjdes han dock en hel dag genom översvämning och islossning, och efter att ha väntat på honom en dag bröt von Werth upp och gick tillbaka till Schüttenhofen för att förena sig med sitt infanteri. Johann von Götzen fick först 25 januari order om samling vid Dobris och lämnade då Prag. Efter ett misslyckat försök att bygga en bro över Beraun gick han tillbaka genom Prag till Moldaus östra strand i syfte att gå korsa floden längre söderut. då även detta misslyckades, gick han 6 februari åter mot Prag där han korsade Moldau och lyckades sedan tövädret upphört och översvämningen minskat, ta sig över Beraun norr om Königsaal, varefter han nådde Breznitz, troligen 11 februari. Den 9 februari hade Hatzfeldt hållit krigsråd och hade beslutat att fortsätta få alla trupper i marsch mot Pilsen. Nu kom dock rapporter om att den svenska armén gått över Eger och ryckte söderut. Han blev därför osäker på om han skulle hinna samla sina trupper i Pilsen innan svenskarna kom fram, och beslutade därför att i stället marschera till Grünberg.

Då Torstenson den 8 februari på nya bror äntligen kunde korsa Eger, hade han fått rapporter av de Werths trupper befann sig i närheten av Klattau. I enlighet med sitt beslut att söka strid med fienden skyndade han nu att söka upp dessa. Hans snabba marsch på i bland mer än 40 kilometer om dagen visar att han ville nå de Werths trupper innan de hunnit få förstärkningar från Hatzfeldt. Efter att ha ryckt fram över Willomitz och Chiesch nådde hans armé 11 februari Tuschkau vid floden Mies. Här råkade man i strid med kejerliga bevakningtrupper, som dock drog sig tillbaka, sedan de lyckats förstöra bron över Mies. För att reparera denna och för att spana ut det befästa Pilsen låg Torstenson stilla följande dag. Utan att mötas av några utfall eller någon beskjutning från Pilsen fortsatte han 13 februari marschen över Dobrzan och Prestitz till Klattau, som nåddes redan 14 februari. Under vägen hade motstånd endast mött vid slottet Schwihau. Vid Klattau påträffades dock inte några kejserliga soldater. Nu fick Torstenson i stället rapport om att den kejserliga armén samma dag förenat sina trupper i Grünberg och nu gjordes redo för strid. Försöken att slå dess delar medan de ännu inte förenats hade alltså misslyckats. Torstenson var dock fortfarande fast besluten att tvinga fram ett avgörande genom ett slag.

Hatzfeldts trupper hade redan 12 februari nått nårheten av Grüberg, då han fick rapporter om att svenska armén stod vid Pilsen. Då Hatzfeldt trodde, att Torstenson hade för avsikt att anfalla staden, befallde han samling vid Blowitz för att därifrån kunna nå Pilsen redan samma kväll. Johann von Werths grupp kom dock dit först dagen därpå. Då man samtidigt fick rapporter om att svenskarna marscherade mot Prestitz, beslöt Hatzfeldt att stå kvar vid Blowitz till dess att han klarhet om Torstensons avsikt. Den 14 februari fick han rapport om att svenskarna var på marsch mot Klattau, och för att stänga vägen för Torstenson om han var på väg mot Mähren, satte han sina trupper i marsch mot Ellischau. Själv stannade han i Blowitz en halv dag för att skriva rapport till kejsaren. Den 15 februari visade sig Torstenson ha brutit upp från Klattau och gått mot Ellischau, varför Hatzfeldt av oro att bli förekommen och oförberedd tvingas till slag, tog vägen mot Horazdowitz, som nåddes på natten till den 16 februari. På morgonen 16 februari gick Hatzfeldt över till södra stranden av Wottawa där han anlade ett befäst läger för att möta Torstenson, om han tänkte anfalla. Torstenson fick snart rapporter om Hatzfeldts uppbrott från Blowitz, och trots arméns behov av vila efter många hårda marscher bröt han 15 februari upp från Klattau mot Ellischau. Då armén på kvällen förlades öster om Ellischau, hade man inte träffat på några kejserliga trupper. Då Torstenson efter en kort marsch den 16 februari närmade sig Horazdowitz, fann han de kejserliga i ställning på södra stranden av Wottawa. En mindre framskjuten ställning om 300 kejserliga ryttare på norra stranden av Wottawa anfölls och tvingades retirera in i staden. Torstenson ställde upp sin armé i slagordning och en artilleriduell vidtog tvärs över floden. Torstenson tordes inte göra något anfall mot Hatzfeldts befästa position, Wottawa var istäkt men av allt att döma var den tunn. Torstenson försökte locka Hatzfeldt till anfall men förgäves. I stället bröt han upp i riktning mot Strakonitz för att hitta en lämplig övergång över Wottawa. Hatzfeldt följde dock efter på andra sidan floden. De nådde Strakonitz som var befäst för försvarat av en kejserlig besättning, och som det inte heller här fanns något lämpligt ställe att korsa floden, förlade Torstenson sin armé vid Radomischl, 18 kilometer norr om Strakonitz. Torstensons avsikt var att försöka korsa Wottawa vid Pisek. I avsikt att dölja sina rörelser bröt han upp före gryningen och lämnade vina bevakningstrupper kvar. Hatzfeldt var dock uppmärksam och märkte det svenska uppbrottet. Man trodde dock först att svenskarna gick norrut mot Sedlitz i syfte att locka honom att korsa Wottawa för att därefter anfalla honom, och stod därför kvar. Snart fick han dock rapporter om att svenskarna ryckte mot Pisek, och ryckte även han fram mot denna stad, fortfarande på Wottawas södra strand. När Torstenson fick rapport om att Hatzfeldt upptäckt hans planer avbröt han sin marsch. Pisek var befäst och hölls av en kejserlig besättning, och Torstenson gissade att han inte skulle hinna erövra staden innan Hatzfeldt skulle hinna fram med förstärkningar. Han återvände nu till Radomischl, dit han återkom tidigt på eftermiddagen. Sedan Hatzfeldt upptäckt att Torstenson avbrutit sin marsch avbröt han även sin, och förlade sin armé ett stycke öster om Strakonitz.

Efter att ha återkommit till Radomischl höll Torstenson krigsråd. Han beslutade nu att som han hindrades att korsa Wottawa att så snabbt som möjligt i stället kora Moldau. Troligen spelade en kejerlig order till Hatzfeldt som Torstenson snappat upp roll i hans beslut, då han fortfarande strävade efter att försöka tvinga Hatzfeldt till strid under rimligen gynnsamma förhållanden. För att få nödvändigt försprång bröt Torstenson upp under natten till 19 februari. Armén ryckte snabbt fram över Sedlitz och Mirotitz och nådde på kvällen Letti. Man hade då marscherat 40 kilometer. Redan dagen därpå forsattes marschen över Moldau mellan Worlik och Zwickow. Marschen var noga planerad, kalleriet, artilleriet och trossen passerade Moldau vid rekognoserade vadställen, medan infanteriet passerade över floden på dess isbelagda sträckor. Terrängen var starkt kuperade och särskilt artilleriet och trossen hade svårigheter, men på kvällen kunde armén förläggas i Klucenitz. 21 februari fortsatte marschen vidare till Kraschowitz, och 22 februari nåddes Amschelberg ett stycke öster om Selcan.

Torstensons försök att dölja sitt uppbrott hade lyckats och först under dagen 20 februari fick Hatzfeldt information om att Torstenson avsåg att korsa Moldau. Han insåg att det var lönlöst att försöka hindra det, som Torstenson fått för stort försprång och han ansågs det som för riskfyllt att följa efter och försöka angripa de svenska trupperna. Vid ett krigsråd beslutade man sig för att på nytt försöka spärra Torstensons väg, och gick samma dag till Pisek. Medan trossen sändes till Tabor för proviantering, fortsatte Hatzfeldt med armén 21 februari till Mühlhausen. Där fick han rapport om svenska arméns förläggning vid Klucenitz föregående natt. Torstensons trupper sades dock nu Tabor, varför marschen fortsatte däråt, och nådde fram dit mot kvällen, dock utan att träffa på fienden. Problem med provianteringen tvingade Hatzfeldt att stanna i Tabor till kvällen 22 februari. Han fick här rapporter om att svenskarna uppgavs befinna sig i trakten av Selcan. Som Torstenson antogs ha för avsikt att fortsätta österut, beslutade sig Hatzfeldt att snarast fortsätta vägen mot Sternberg.

Hatzfeldt lämnade Tabor klockan tre på eftermiddagen 22 februari, för att inte fördröja marschen lämnade han trossen kvar. Han rörde sig försiktigt och hade på kvällen mellan tio och elva bara tillryggalagt en mil. Han utsände mot kvällen ett spaningsförband om 200 ryttare med överste Johann von Sporck som befälhavare, och från denne fick man nu noggranna underrättelser om svenska arméns förläggning. Marschen fortsatte under natten, och tidigt på morgonen 23 februari nåddes trakten av byn Jankow. Hatzfelt som nu hade goda kunskaper om svenskarnas position ställde upp sin armé i skydd av ett berg öster om Jankow, för att avvakta Torstensons avsikter. Då denne visade sig marschera mot Jankow, beslutade Hatzfeldt att avvakta ett lämpligt tillfälle för ett överraskningsanfall.

På svenska sidan var kunskaperna om den kejserliga hären efter uppbrottet 19 februari bristfälliga och delvis felaktiga. Man hade fått uppgifter om att Hatzfeldt skulle ha korsat Moldau mellan Moldauthein och Budweis, men man visste inte var han sedan skulle ha tagit vägen. 23 februari skulle marschen fortsätta över Wotitz mot Deutsch Brod, då man fick rapport att de kejserliga var på väg från Tabor mot svenskarnas position. Under marschen fick man dock kontakt med Johann von Sporcks spaningsförband. Den svenska förtruppen om 400 ryttare gick omedelbart till anfall. Johann von Sporck, som hade order om att inte inlåta sig i strid, drog sig snabbt tillbaka österut mot de kejserliga ställningarna, förföljda av den svenska förtruppen. Sydväst om Jankow hann svenskarna ifatt de retirerande kejserliga ryttarna och Hatzfeldt själv som var här för rekognoscering drogs med i striden. De kejserliga fortsatte sin reträtt över kullarna fram mot den kejserliga slagordningen. Hatzfeldt beordrade dock nu ett motanfall mot den svenska förtruppen. När de försökte dra sig tillbaka anfalls de framifrån av Johann von Sporcks ryttare och i flanken av en avdelning kroater. Endast ett fåtal av de svenskarna ryttarna lyckades komma undan till de egna linjerna. De kunde dock rapportera om de kejerliga truppernas position och Hatzfeldts försök till överraskningsanfall hade nu misslyckats.

Sedan Hatzfeldt 23 februari grupperat sina trupper bakom berget hade han tillsammans med Johann von Götzen gett sig av att rekognoscera omgivningarna. Johann von Götzen hade efter ett par timmar återvänt till trupperna, men Hatzfeldt hade fortsatt mot Kapellhöjden. Innan han nådde höjden invecklades han i den ovan nämnda striden och var nära att bli tillfångatagen. Framgångarna med att ha besegrat de svenska förtrupperna sågs som en framgång och rapporterades omedelbart till kejsaren. Av tillfångatagna svenskar fick man rapporter om att svenskarna var på marsch mot Jankow. Strax efteråt sågs också de svenska trupperna komma fram från "Svarta bergen" och slå läger nordväst om Jankow. Under natten hördes mycket ljud från svenska sidan, det lät som man förde upp kanoner på en höjd nordväst om Jankow. Efter midnatt hördes svenskarna två gånger signalera till uppsittning. Hatzfeldt hade stor respekt för svenskarna och lät armén stå kvar i slagordning och invänta gryningen. Som han inte lyckats skaffa överblick över terrängen vid Kapellhöjden, skickade han nu Johann von Götz att själv rekognoscera området. Vid Jankow drog de under skydd av infanteri upp sitt artilleri på höjden , varifrån de kunde beskjuta övergången av Jankowa vid slottet.

Svenska armén hade marscherat ut ur "Svarta skogen" på eftermiddagen 23 februari och förlagts i slagordning nordväst och väst om byn Lhota Jankowa med sin center väster om byn. Den lägrade sig i en sänka bakom två berg väster om Jankow. Det var ont om vatten där svenskarna låg, så några ryttare förde ned sina hästar till dammarna vid Jankow, där de då besköts av kejserligt artilleri. Torstenson rekognoscerade omedelbart slagfältet. Han hade genom det svenska anfallet fått ganska god bild av de kejserligas position. Ett frontalanfall ansågs inte fördelaktigt, den kuperade och skogiga terrängen norrut mot de kejserligas högra flygel sågs som olämplig för utnyttjande av svenskarnas överlägsenhet i artilleri. Han hade inte kunnat få någon närmare översikt över terrängen runt Kapellhöjden, men som ett beslut måste fattas snabbt om ett anfall skulle genomföras, höll han redan på kvällen krigsråd där hans planer på ett anfall mot de kejserligas högra flygel vann allmänt gillande.

Slaget

Jankov ligger i en dalgång i den annars bergiga böhmiska terrängen. Marken här var mestadels uppodlad med inskjutna kullar med skogspartier. Jankov utgjordes av ett slott med en liten köping och två kyrkor. Dalgången korsas av bäcken Jankowa, som i sina tillflöden sydväst och söder om Jankov bildar en mängd dammar och strax söder om slottet förenas med slottdammen. Norr om Jankov ligger byn Lhota Jankova varifrån svenskarna anlände. Västerut ligger höjdsträckningen Svarta bergen, som skiljde Jankovdalen från landvägen Prag-Tabor. Jankov var dock knutpunkt för distriktsvägar från Bystritz i norr och Wotitz väster om Jankov. Dessa vägar fortsatte till Neustupow över Zwestow till Deutsch Brod. Öster om Jankowadalen gick en höjdsträckning av en rad höjder skilda av dalsänkor från det skogiga terrängpartiet mellan Piczin och Czestin i norr till ett skogbevuxet höjdparti, som i skildringar från slaget kallas "tjocka skogen" och kom att få en central roll för slaget. Södra hälften av höjdpartiet klövs av en bäckravin med djupt inskjutande branta sluttningar nordväst om byn Nosakow. Väster om dammarna som begränsar "tjocka skogens" utbredning åt väster låg slagfältets största höjd, och söder om den ett ännu existerande kapell, höjden har kallats "kapellhöjden". Strax öster därom ligger på en kulle Wlokowitz, en större gård, omgiven av kvarnar och annan bebyggelse. Vid tidpunkten för slaget rådde vackert, torrt och friskt väder, med blid temperatur. Det innebar att kanonerna kunde förflyttas utan alltför mycket arbete. Det är osäkert om vattendragen var tillfrusna, men även det mest betydande av dem, Jankowa, är ganska lätt att korsa. Haltzfeldt nämner att han ridit över en av dammarna i omgivningarna, så de torde ha varit tillfrusna.

Styrkeförhållandena torde var ungefär jämbördiga, med omkring 16.000 man på var sida. De kejerliga möjligen något mer, 16.000-17.000 man, för de kejserliga har mindre tillförlitliga uppgifter om det exakta antalet soldater. De kejserliga hade mer kavalleri i förhållande till infanteriet än de svenska, omkring 10.000-11.000 ryttare mot svenskarnas omkring 8.500. Svenskarna hade dock ett övertag i antalet artilleripjäser, 80 mot de kejserligas 26. Hatzfeldt trodde att svenskarna var något starkare än de var, han ansåg att den var jämnstark med den kejserliga i rytteri samt överlägsen i fotfolk och artilleri. Han delade inte det kejserliga högkvarterets skattningar, att den svenska armén endast uppgick till 12.000 man.

Första fasen

Klockan fem på morgonen märkt de kejserliga att svenskarna drog sig något tillbaka och lät ställa sig i slagordning högt uppe på bergssluttningen. Det såg först ut som de tänkte tåga tillbaka samma väg som de kommit. De började dock därefter att dra sig ut mot den kejserliga högra flygeln. Hatzfeldt gav sig därför åtföljd av den bayerske generalen Johann von Werth ut på den högra flygeln. Då han var väl medveten om en möjlig krigslist gav han än en gång Johann von Götzen order om att försöka inhämta information om terrängen vid Kapellhöjden. På svenska sidan hölls morgonbön och lösen utdelades innan man på tre kolonner marscherade mot Kapellhöjden. Uppbrottet torde ha skedd senast omkring klockan sex på morgonen, och klockan åtta hade man nått Kapellhöjden, organiserat sig och börjat strida. Det stod en kejserlig dragonvakt på Kapellhöjden. Av allt att döma blev den dock överrumplad, för någon information kom till Johann von Götzen förrän svenskarna redan tagit höjden och grupperat sig vid Wickowitz. Han beslutade sig då för att genomföra ett motanfall mot svenskarnas position på höjden. När Hatzfeldt fick rapporter om anfallet skyndade han sig till vänsterflygeln. Här skall han ha träffat på generalmajor Tomas Pompeji som var chef för vänstra flygelns andra träff, och frågat honom varför de inlett motanfall utan hans order. Tomas Pompeji svarade att det skett på Johann von Götzens order och att det nog skulle vara till deras fördel. Han träffade senare Johann von Götzen som rapporterade att svenskarna gick mot Kapellhöjden men att hans egna dragoner redan var där och skulle försvara den. Hatzfeldt nöjde sig med det, men behöll sig i närheten för att undersöka läget i närheten av dammarna öster om Wlckowitz. Han kontaktades där av von Götzens adjutant som kallade honom tillbaka. Han fann då det kejserliga rytteriet i ett pass mellan två skogar. På andra sidan dammen stod svenskarna och började med kanoner skjuta mot de tätt sammanpackade ryttarna. Hatzfeldt såg fortsatt anfall som enda möjligheten, vilket han rådde von Götzen. Det var sista gåången han såg honom. Hatzfeldt skyndade tillbaka för att omdisponera infanteriet, artilleriet och återstoden av rytteriet.

Striderna började omkring åtta på morgonen, genom att de svenska förtruppernas kommenderade musketerare sattes in mot de kejserliga dragoner, som höll skogspartiet väster om Wlckowitz. Musketerarna fick snart understöd av en brigad, av allt att döma den svenska brigaden av västgötar och björneborgare. De fientliga dragonerna besegrades snart, under det av de svenska infanteriet och artilleriet grupperade sig på Kapellhöjdens sydöstra sluttningar och det tunga artilleriet öppnade eld mot det kejserliga rytteriet, som nu började rycka fram ur sänkan sydväst om Nosakow. Mot de ryttare som lyckades ta sig ut ur svackan mot de svenska trupperna gick generalmajor Johan Arnold von Goldstein till anfall med förtruppernas kavalleri, understött av bland annat fyra skvadroner ur den svenska härens vänstra flygel. Striden blev hård och Goldstein sårades i högra handen, enligt uppgifter efter envig sedan han utmanats av den kejserlige fältmarskalklöjtnanten Albert Gaston Spinola de Bruay. Johann von Götzen som kastat sig in i det värsta stridsvimlet, fick fyra hästar skjutna under sig och stupade efter att ha bestigit en femte häst. Sedan Johann von Götzen stupat, avgjordes snart, och de kvarvarande kejserliga ryttarna drog sig tillbaka. Omkring klockan nio var striden vunnen. Hatzfeldt hade skyndat sig att omdirigera den kejserliga centern och högerflanken för att möta det svenska anfallet. Deras marschväg gick genom "tjocka skogen" och var tänkt att komma fram ur skogen vid dammarna öster om Wlckowitz. Så skedde dock inte då svenskarna nu redan hunnit rycka fram och mötte de kejserliga inne i skogen. Kaos utbröt och de kejserliga förlorade enligt Hatzfeldt nio kanoner, svenska uppgifter anger elva. Han lyckades dock formera en slaglinje med kvarstående infanteri och artilleri från norr till söder över höjden öster om tjocka skogen. Att han hann göra detta berodde troligen på att den svenska framryckningen genom den oländiga och täta "tjocka skogen" gick långsamt.

Två svenska brigader under Mortaigne och Seestedt kom fram före de övriga och ryckte fram från skogsbrynet i riktning mot Nosakow utan att ha fått kontakt med övriga trupper. Den anfölls dock av Johann von Werths bayerska kavalleri och en skvadron sachsare. Svenskarna blev illa tilltygade, överste Paul Seestedt stupade och bayrarna erövrade 13 fanor. Läget återställdes dock, inte minst tack vare en avdelning svenskt artilleri, som man lyckats få fram i "tjocka skogen"s nordöstra bryn. Striden stabiliserades nu och övergick i beskjutning från båda sidor. När Torstenson upptäckte att den kejserliga slagordningen bundits upp begav han sig till generalmajor Arvid Wittenbergs kavalleri på högra flygeln och förde detta och artilleriets huvudgrupp till åsen mellan byarna Podol och Wodlochowitz. Här insattes artillerigrupen och besköt de kejserliga ställningarna i flank och rygg. Hatzfeldt som observerat detta sattesig i spetsen för det bayerska kavalleriet och förde det till trakten av Wodlochowitz. Här anträffade han överlevande ur Johann von Götzens skadroner, vilka dock inte gick att förmå att delta i anfallet. Svenskarna hade därför numerärt övertag och kunde inte tvingas bort från åsen. De svenska trupperna omgav nu den kejserliga positionen i en halvcirkel, med artilleri på flyglarna. Situationen för de kejserliga var ohållbar, och Hatzfeldt tvingades dra sig tillbaka. Reträtten skedde i god ordning, trots att Hatzfeldt delvis förlorade kontrollen över sina trupper. Märkligt nog genomfördes inget anfall mot de kejserliga under reträtten. Man fortsatte artilleribeskjutningen, som dock från ganska stort avstånd troligen hade föga effekt.

När de kejserliga avtågade såg Torstenson slaget som avslutat. Han hade erövrat en betydande andel av de kejserliga kanonerna, Johann von Götzen var död och en mängd kejserliga generaler tillfångatagna. Han antog att Hatzfeldt hade avtågat mot Prag. Han trodde också att ett häftigt förföljande skulle skapa stora förluster för svenskarna. Hatzfeldt hade dragit sig undan i sänka nordost om den kulle där de ursprungligen varit uppställda för att vara dold undan det svenska artilleriet. Hans avsikt var att avvakta mörkrets inbrott och försöka dra sig tillbaka. Han ville undvika vidare strid, för moralen särskilt bland Johann von Götzens ryttare var låg och det artilleri som räddats saknade i stort sett helt ammunition. Om svenskarna fortsatte anfalla tänkte han utnyttja det faktum att ostsluttningen av höjden var täckt av fält ordnade i terrasser och kantade av stenmurar, som skulle utgöra effektiva hinder för en anfallare. Här ordade Hatzfeldt på nytt sina trupper med Johann von Werth på högra flygeln och det återsamlade kavalleriet på högra sidan nu under fältmarskalklöjtnant Bruay.

Andra fasen

Vid middagstid upptäckte svenskarna en kejserlig musketerare på en höjdrygg som höll på att anlägga förhuggningar. Det var en styrka som kvarlämnats för att täcka de kejserligas reträtt. Då Torstenson gjorde bedömningen att de lätt kunde slås och orsaka fienden betydligt större förluster än hans egna, bestämde han sig för att med brigadernas kommenderade musketerare och tio lätta kanoner ta höjden. De kejserliga trängdes undan från höjden. Vid samma tid nådde Hatzfeldt som hört stridslarmet och snabbt tagit sig till platsen och började samla de flyende och organisera dem i slagordning. Han begav sig därefter till de Bruay på den högra flygeln för att ge order. Under tiden hade de svenska trupperna på höjden börjat vika. Hatzfeldt hade haft för avsikt att endast försvara och hålla sina ställningar, men i hans frånvaro inledde de kejserliga ett motanfall och återtog höjden. Hela den kejserliga armén började röra på sig, men han lyckades hejda sin högra flygel och få den att stanna i sänkan och invänta det svenskarnas anfall. Han återvände därefter till den vänstra flygeln som nu visserligen stannat upp, men redan hade ryckt fram så att man nu befann sig framför svenskarnas artilleri, varför Hatzfeldt gjorde bedömningen att de inte hade annat val än att fortsätta offensiven. Torstensson satte nu in sina brigader och en häftig strid vidtog. Svenskarna hade dock fördel av att de understöddes av artilleri, medan de kejserliga inte kunde använda en enda kanon. Under tiden hade den kejserliga kavalleriflygeln under de Bruay mötts av den svenska västra flygeln under Robert Douglas. De kejserliga hade råkat i oordning längs stenmurarna längs sluttningen, på samma sätt som de var tänkta att hindra en svensk framryckning hindrade de nu de kejserligas. Striden böljade fram och tillbaka i det att de Bruays ryttare flera gånger slogs tillbaka men varje gång samlades bakom generalmajoren Felix de Zunigas brigad som understödde Bruay. Till slut slog Douglas ihop tre skvadroner till en, och anföll häftigt den kejserliga brigaden. De kejserliga han bara avfyra en salva innan den blev överriden och helt nedgjord. Bruay blev dödligt sårad tillfångatagen, de överlevande flydde norrut över Jankova i riktning mot Prag.

När de Werth anföll på vänstra flygeln med sina bayerska och kejserliga ryttare över Radmeritz, överraskade han till viss mån svenska högra flygeln, som ännu inte fullbordat sin uppmarsch. Trupperna här leddes av Arvid Wittenberg och Johan Arnold von Goldstein. Den senare hade trots att han sårats tidigt i slaget inte lämnat slagfältet. Pfalzgrene Karl Gustav som deltog här, berättar att vid hans regemente sårades eller stupade alla officerare. Endast han själv klarade sig utan att skadas. De kejserliga hade i början framgång, även om deras anfall delvis stoppades av högra flygelns kommenderade musketerare, som besatt kyrkogårdsmuren i Radmeritz som höll stånd, trots att de kejserliga lät ästta eld på byn Radmeritz. Johann von Werths ryttare trängde igenom de svenska linjerna och fram till den vid Radmeritz stående artillerigruppen, vars servis tvingades överge sina kanoner. De ryckte fram i flanken på svenskarna och tog sig fram till den svenska arméns tross, drev undan dess dragonbetäckning och började plundra vagnarna. Flera av det högre befälens hustrur, bland annat Torstensons hustru Beata De la Gardie blev en tid tillfångatagen, innan hon befriades av frambrytande svenskt kavalleri. Genombrottet skapade oro i de svenska trupperna och fick dem att bryta slagordningen. Plundringen som vidtog gav dock svenskarna tid att organisera sig igen och återuppta striden. Den böljade fram och tillbaka innan de kejserliga slutligen flydde fältet. Johann von Werth själv tillfångatogs minst två gånger men befriades av sina närmaste män, varibland hertig Ulrik av Württemberg-Neuenbürg ingick.

Efter vänstra flygelns flykt, som huvudsakligen gick norrut, begav sig Hatzfeldt till infanteriet, som ännu befann sig i full strid. Till detta slöt sig överste von Kahlenberg med det sachsiska rytteriet, som dock även det fåtaligt som det var snart flydde. Ytterligare en insats han utföras av det kejserliga kavalleriet. Efter den svenska trossens plundring hade fem skvadroner kyrassiärer ridit genom norra hörnet av "tjocka skogen" och därefter anfallit i rycken av det svenska infanteriet. Delar av detta, främst brigaderna i första träffens reserv, gjorde då helt om och förde fram regementsstycken samt sekunderades av några skvadroner från högra och vänstra flygeln. De fientliga skvadronerna blev därpå nedgjorda eller togs tillfånga.

Slaget gick nu in i sitt slutskede, då det kvarvarande kejserliga infanteriet omgavs av en halvmåne av fientliga ryttare, infanteri och kanoner. Hatzfeldt kom att hamna med några få följeslagare övergiven mitt bland det svenska kavalleriet. Han försökte undkomma genom en närliggande skog men upphanns av två svenska underofficerare och togs tillfånga. Slaget slutade omkring klockan fyra på eftermiddagen dess andra skede hade då varat tre timmar.

Efter slaget

Vid 4-tiden på eftermiddagen hade striderna ebbat ut. De kejserliga hade förlorat över 4 000 man i döda och sårade. Ungefär lika många hade tillfångatagits. Bland krigsfångarna fanns sex generaler, inklusive Hatzfeldt själv, samt 238 officerare och 128 underofficerare. För andra gången på knappt ett år hade kejsarens huvudarmé blivit förintad av svenskarna.

De svenska förlusterna uppgick till cirka 1 500 döda och sårade, men kunde snabbt ersättas genom att krigsfångarna stacks in i leden så som seden var. Med den svenska segern vid Jankov låg vägen till Wien vidöppen.

En starkt bidragande orsak till segern var det svenska artilleriet. Tack vare sin lättrörlighet kunde de svenska regementskanonerna tilldelas även kavalleriet, en dittills okänd anordning. Därigenom kom artilleriet alltid i främsta stridslinjen och kunde med sina druvhagelskott väsentligt främja de andra vapnens strid. Till segern bidrog också att vädret hela dagen var klart och torrt. Till följd av detta kunde Torstensson, som led svårt av reumatism och gikt, sitta till häst under slaget. Han berör själv denna omständighet i sin redogörelse till rikskanslern fyra dagar efter slaget: "Jag gläder mig ock härhos, att jag haver haft den lycka, att jag själv uti detta torre och friske vädret fick föra denna aktion an. Men medan nu ett par dagar haver varit töväder, så haver jag åter fått anstöt av min vanlige sjukdom och måste nu hålla sängen."

Två dagar efter slaget satte sig Torstenson därför i rörelse mot Donau för att förena sig med Rákóczis transsylvanska armé. Den 27 nådde svenskarna Wolfsschanze, en österrikisk fästning som skyddade intågsvägen till Wien. Fästningen övergavs av de kejserliga men snart skulle krigslyckan vända. De franska och transsylvanska arméerna förblev stillastående på sina respektive frontavsnitt, samtidigt som svenskarna var för svaga för att fortsätta framryckningen. Resultatet blev att Torstenson tvingades skrinlägga planerna på ett anfall mot Wien.

Några månader efter slaget tillkännagavs i Sverige att städerna Iglau, Znojmo, Stein an der Donau, Krems an der Donau, Korneuburg, Mikulov, Laba och Brno samt fästningarna Lipnitz/Lipnice nad Sázavou, Grafenegg, Greiffenstein, Wulfersdorff, Falkenstein, Mikulov, Rätz, Veitsburg vid Ravensburg, Laba, Špilberk och skansen Wolfsschanze utanför Wien hade tillfallit Sverige genom strid, förhandling eller kapitulation. Det visade sig vara ett förhastat påstående beträffande Brno och Špilberk, vilka stod emot svenskarnas belägringsförsök 1645.

Referenser

• Wetterberg, Gunnar (2002). Kanslern. Stockholm: Atlantis. ISBN 978-91-7486-603-2 

Webbkällor

• Olofsson, Mugnus (2017). Slaget vid Jankov vände 30 åriga-kriget. Militär historia (nr. 7)
• Harrison, Dick (2016) Svenska arméns största triumf genom tiderna. Svenska Dagbladet

Externa länkar

• Fil:Wikisource-logo.svg Wikisource har originalverk som rör Slaget vid Jankov.
  Slaget vid Jankov
• Fil:Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Slaget vid Jankov.
  Bilder & media