Skotten i Sarajevo

Skotten i Sarajevo
Fil:DC-1914-27-d-Sarajevo-cropped.jpg Mordet illustrerat av Achille Beltrame i den italienska tidningen Domenica del Corriere 12 juli 1914.
Plats	Sarajevo, protektoratet Bosnien-Hercegovina, Österrike-Ungern
Koordinater	43.857917°N 18.42875°Ö / 43.857917; 18.42875
Datum	28 juni 1914
Attacktyp	Pistolskjutning
Vapen	9×17 mm (.380 ACP) belgisk halvautomatisk pistol tillverkad av Fabrique Nationale
Dödsoffer	Franz Ferdinand av Österrike, Sophie von Chotek
Skadade	16–20 personer i relaterad bombning
Gärningsman	Gavrilo Princip, medlem i Unga Bosnien
Deltagare	Gavrilo Pricip, Nedeljko Čabrinović mfl
Motiv	Bosnisk/serbisk/ nationalism, jugoslavism
<mapframe zoom="15" align="center" frameless="1" height="200" width="250">[ {"properties":{"stroke-width":2,"stroke":"#ff0000","title":"Skotten i Sarajevo"},"type":"ExternalData","service":"geoshape"}, {"type":"Feature","geometry":{"coordinates":[18.42875,43.857917],"type":"Point"},"properties":{"marker-color":"5E74F3","title":"Skotten i Sarajevo","marker-symbol":"marker"}} ]</mapframe>

Skotten i Sarajevo var ett attentat i Sarajevo (i nuvarande Bosnien och Hercegovina) som ägde rum den 28 juni 1914 där Gavrilo Princip mördade ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike och hans gemål Sophie von Chotek. Gavrilo Princip var en ung serbisk nationalist som var medlem i Unga Bosnien och samarbetade med den serbiska gruppen Svarta handen. Skotten i Sarajevo utlöste den så kallade julikrisen som utmynnade i första världskrigets utbrott en månad senare.

Bakgrund

Ockupation och annektering av Bosnien-Hercegovina

Händelserna i juni 1914 utgör kulmen av en lång kedja av historiska processer som kan anses ha tagit sin början 1878 då Berlinkongressen bestämde att Österrike-Ungern skulle ”ockupera och förvalta” Bosnien-Hercegovina. Bosnien fortsatte dock att formellt vara en del av det Osmanska riket. Den österrikiska förvaltningen av området gjorde att landet snart hamnade i konflikt med regionala aktörer, inte minst serbiska nationalister som ville införliva Bosnien-Hercegovina och dess betydande serbiska minoritet i ett "Storserbien".

Genom åren förändrades de utrikespolitiska förutsättningarna drastiskt för Bosnien och Österrike-Ungerns ockupation av territoriet. Österrike hade inledningsvis 1881 fått grönt ljus från Tyskland och Ryssland för en framtida annektering av Bosnien-Hercegovina, något som dock omförhandlades när Nikolaj II besteg den ryska tronen 1894 och den nye tsaren meddelade att överenskommelsen inte längre gällde. Regionalt på Balkan skedde flera politiska händelser under 1900-talets första decennium. I Serbien föll den tidigare Habsburgsvänliga Obrenović-dynastin och ersattes av Peter I av Serbien som antog en hårdare hållning mot Österrike och hade som mål att ena de sydslaviska folken. Ungturkarnas revolution i Osmanska riket 1908 och ett försvagat Ryssland efter 1904-05 års krig mot Japan snabbade även de på Österrikes agerande som syftade till att annektera Bosnien.

I oktober 1908 - delvis av rädsla för att den ungturkiska revolutionen skulle sprida sig - meddelade Österrike att man skulle annektera de ockuperade områdena på Balkan, något som utlöste Bosnienkrisen. Tillkännagivandet av annexionen skapade starka reaktioner, inte minst från serbiskt och ryskt håll. 1909 hade krisen lugnat ner sig och annexionen godkändes av övriga stater, inklusive Ryssland och Serbien.

Nationalistiska attentat

Under 1910-talet fortsatte dock spänningarna att stiga i Bosnien-Hercegovina, både utifrån hur den Habsburgska monarkin agerade, men även på grund av ekonomiska och sociopolitiska förändringar som de nya gränserna fört med sig. Flera organisationer som tidigare främst ägnat sig åt kultur blev alltmer politiska och militanta i det spända klimatet, inte minst efter ett bosnienserbiskt mordförsök riktat mot provinsguvernören Marijan Varešanin i juni 1910. En av kulturorganisationerna som militariserades var Unga Bosnien, som några år senare utförde attentatet mot Franz Ferdinand.

Fil:Black-Hand Seal 1.jpg

Under 1910-talet radikaliserades vissa kulturorganisationer i Bosnien och bland annat Unga Bosnien fick kontakt med det serbiska revolutionära nationalistiska sällskapet Svarta handen. Svarta handens sigill syns på bilden.

Året efter attentatet, 1911, tillsattes en ny guvernör för Bosnien: Oskar Potiorek. Den nye guvernören satte snart igång med förnyade ansträngningar att kuva aktiviteter som riktades mot de österrikiska myndigheterna. Potioreks politik ledde samtidigt till att Unga Bosnien närmade sig det serbiska nationalistiska sällskapet Svarta handen. Ledaren för Svarta handen planerade till en början attentat mot Potiorek, men under 1914 ändrades måltavlan till Franz Ferdinand som man visste skulle besöka Bosnien-Hercegovina i juni 1914.

Att just Ferdinand valdes ut var på grund av hans förslag för större politisk självständighet åt de sydslaviska områden som befann sig inom dubbelmonarkins gränser. Detta såg de serbiska nationalisterna som ett direkt hot mot sina politiska mål. Man provocerades även av att den 28 juni - dagen som Franz Ferdinand skulle besöka Sarajevo - sammanföll med det viktiga serbiska firandet av Sankt Vidovdan.

Attentatet

Attentatsmännen

Under månaderna innan Franz Ferdinands besök arbetade Svarta handens ledare i Sarajevo, Danilo Ilić, med att rekrytera de mest radikala studenterna inom Unga Bosnien. De tre som involverades i attentatet var: Nedeljko Čabrinović, Trifko Grabež och Gavrilo Princip. Trion bodde vid rekryteringen i Belgrad, men återvände till sin hemregion Sarajevo i maj 1914 efter att ha fått grundläggande träning samt erhållit pengar och vapen från Svarta handens agenter. Inför attentatet fick varje rekryt dessutom en cyanidkapsel, eftersom de inte förväntades överleva.

Procession och bomber

Franz Ferdinand anlände den 25 juni till Sarajevo, där hans fru Sophie mötte upp honom. Paret tillbringade de två dagarna därpå med olika officiella uppdrag och att se sig omkring i staden. Troligen observerade Gavrilo Princip hertigparet för första gången när de besökte Sarajevos gamla basar.

Fil:Gräf & Stift automobile of Archduke Franz Ferdinand of Austria-0496.jpg

Ärkehertigens bil.

Guvernören Oskar Potiorek hade medvetet tonat ner hoten om ett politiskt attentat i ett försök att ställa sig in hos ärkehertigen Ferdinand. Säkerhetsförberedelserna och polisnärvaron var som en följd av detta betydligt lägre än normalt. Morgonen den 28 juni positionerade sig sex lönnmördare på Appel-kajen längs Miljacka-flodens norra strand. Strax efter kl. 10 körde sex öppna bilar in på Appel-kajen för att köra mot stadshuset i Sarajevo. Följet körde förbi två av attentatsmännen (Mehmedbašić and Čubrilović), som dock inte reagerade, möjligen på grund av en polis i närheten.

Strax därefter körde bilarna förbi Nedeljko Čabrinović som kastade en handgranat mot ett av fordonen. Granaten studsade av bilen och detonerade under fordonet som körde efter hertigpartet. Čabrinović försökte därefter ta livet av sig genom att svälja sig cyanidkapsel och kasta sig i floden. Floden var dock grund efter en längre torka, samtidigt som kapseln inte fungerade som tänkt och Čabrinović kunde därefter arresteras av polisen.

Fil:Sarajevo princip bruecke.jpg

Latinska bron i Sarajevo. Attentatet ägde rum vid huset i vänster bildkant.

Pistolattentat

Ärkehertigparets bilfärd fortsatte till stadshuset, där en diskussion om hur processionen skulle fortsätta inleddes. Guvernören Potiorek oroade sig över hur attentatet skulle återspegla på hans ställning i Wien och vägrade mobilisera soldater, delvis med argumentet att det saknades lämpliga paraduniformer.

Franz Ferdinand insisterade på att besöka sjukhuset där de som skadats i granatattacken vårdades och kl. 10:45 fortsatte bilkortegen tillbaka längs med Appel-kajen med ärkehertigen och hans fru Sophie i samma bil som guvernören Oskar Potiorek. Chauffören Leopold Lojka hade dock inte fått information om de nya planerna, utan fortsatte att köra enligt den ursprungliga rutten för processionen och svängde höger ut mot Latinska bron.

Chauffören Lojka försökte backa ut tillbaka mot huvudgatan, men bilen stannade utanför en delikatessbutik där Gavrilo Princip råkade befinna sig vid tillfället. Princip drog sin pistol och avfyrade två skott, varav ett träffade Franz Ferdinand i halsen och det andra skottet träffade Sophie von Chotek i buken. Bilen körde så fort den kunde till guvernörens residens, där det vid ankomsten kunde konstateras att ärkehertiginnan Sophie var död. Franz Ferdinand dog strax därefter, kl. 11.00.

Princip svalde liksom Čabrinović en giftkapsel, men även nu var giftet för svagt. Innan han hann skjuta sig hade någon kastat sig över honom och tvingat honom att släppa pistolen. Han fördes till häkte och dömdes på grund av sin ringa ålder till tjugo års tukthus. Det var inte tillåtet att avrätta personer under tjugo år i Österrike-Ungern på den här tiden, och det återstod knappt en månad till Princips tjugoårsdag. Han avled 1918 i fängelset i Theresienstadt.

Fil:Ferdinand Behr arrested in Sarajevo 1914.jpg

Polisen griper den som de tror är attentatsmannen.

Efterspel

Skotten i Sarajevo inledde julikrisen. Österrike-Ungern misstänkte att Serbien låg bakom mordet och ställde 23 juli ett ultimatum där man bland annat krävde österrikisk medverkan i polisutredningen av mordet inne i Serbien. Österrike-Ungern fick Tysklands stöd i konflikten. Serbien accepterade inte alla Österrike-Ungerns krav, därför förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien den 28 juli 1914, vilket inledde svarta veckan.

Till följd av en komplicerad serie europeiska militärallianser ledde krigsförklaringen till att konflikten utvidgades till en global konflikt i form av första världskriget. Man brukar därför säga att skotten i Sarajevo var det som utlöste kriget, även om de bakomliggande orsakerna var fler och mer mångfacetterade.

Österrike-Ungerns reaktion

Strax efter mordet fanns det i Wien inget större intresse av att uppklara mordet. Istället styrde Österrike-Ungern alltmer mot en krigisk lösning även om det fanns olika uppfattningar inom den politiska och militära ledningen. Generalstabschafen Conrad von Hötzendorf och utrikesministern Leopold von Berchtold var för ett omedelbart krig mot Serbien. Utöver det fanns flera andra österrikiska politiker som favoriserade en krigisk lösning. En mindre grupp kring kejsaren Franz Josef och statsministern Istvan Tisza var emot ett militärt agerande. Varför majoriteten av Österrike-Ungerns ledning var för ett krig mot Serbien berodde för det första på att Österrike ansågs få ett bra tillfälle att bli kvitt det serbiska hotet som man uppfattade som en överhängande fara mot dubbelmonarkins bestånd. För det andra spelade bundsförvanten Tysklands hållning en viktig roll. När ambassadören Szögyény träffade kejsaren Vilhelm II i Potsdam den 5 juli gav denne sitt villkorslösa stöd till Österrike-Ungern, även om ett sådant stöd skulle innebära ett krig mot Ryssland. Den tyske rikskanslern Theobald von Bethmann Hollweg ansåg att Ryssland skulle bli för starkt om några år och att det skulle bli omöjligt att vinna ett krig mot tsardömet då. Den tyska militära ledningen delade denna uppfattning och förespråkade därför ett preventivkrig. Därmed tillföll Tyskland en nyckelroll under Julikrisen.

Utrikesministern Leopold von Berchtold hade nu fått fria händer och den 7 juli beslöt det österrikiskt-ungerska ministerrådet att inleda diplomatiska aktioner mot Serbien. István Tisza hade motsatt sig omedelbart ett väpnat inskridande och avrådde från att även formulera villkor som Serbien inte kunde acceptera. Men ministerrådet i sin helhet var för ett krig och förkastade medvetet några som helst fredliga alternativ. Därför formulerades kraven just så att de i princip var oacceptabla för Serbien men att det samtidigt inte framgick att Österrike-Ungern egentligen ville provocera ett krig mot Serbien. Tisza, uppgav omkring den 14 juli sitt motstånd på villkor att det uttryckligen protokollfästes att aktionen inte skulle åsyfta landförvärv från Serbien. Detta beslut fattades vid nytt möte av ministerrådet den 19 juli, där det även bestämdes att kraven mot Serbien skulle i en not med 48 timmars frist framställas i Belgrad den 23 juli.

Det långa uppskovet mellan beslut och ultimatum berodde på Berchtolds önskan att den franske presidenten Raymond Poincaré inte skulle få reda på detta ultimatum före sin avresa från sitt besök i Sankt Petersburg och därmed inte kunna personligen påverka Nikolaj II att ingripa till Serbiens skydd. Ett annat skäl var att både Tyskland och Österrike-Ungern ville hemlighålla sitt agerande för att förhindra en förmedling genom de andra stormakterna. Dessutom behövdes reservisterna de första juliveckorna för att skörda vilket i sin tur var viktigt för att säkerställa armén försörjning under första krigsåret. För att ge sken av en fredlig lösning av krisen åkte den tyska politiska ledningen på semester den 5 juli. Detta föranledde även politiker i andra stormakter att fira semester under första halvan av juli även om det fanns vissa rykten om att Österrike skulle ställa hårda krav mot Serbien.

Österrike-Ungerns ultimatum innebar att Serbien skulle erkänna Österrike-Ungerns annektering av Bosnien och att landet skulle ge upp sin fientliga hållning gentemot Österrike-Ungern. Dessutom skulle föreningar som riktade sig mot Österrike-Ungern upplösas. Kontroversiellt var framförallt att Donaumonarkin krävde att delta i upplösningen av dessa föreningar. I Wien var man medveten om att notens innehåll var av en sådan art att Belgrad inte kunde acceptera villkoren, dvs. att det skulle utmynna i ett krig. Regeringen i Berlin kände till ultimatumets exakta ordalydelse redan den 22 juli och stod helt bakom alla Österrike-Ungerns krav.

Rättegång mot gärningsmännen

Ett stort antal personer arresterades misstänkta för deltagande i eller medhjälp till mordet. Tjugofem personer, till stor del ungdomar, hördes i en rättsprocess som ägde rum i Sarajevos militärfängelse 12-23 oktober 1914. Domen lästes upp den 28 oktober, fyra månader efter attentatet. Domare var Alois Kurinaldi.

De åtalade anklagades för mord, medhjälp till mord samt konspiration i högförrädiskt syfte. Under rättegången angav de yngre konspiratörerna villigt sina politiska motiv och lade allt ansvar för attentatet på sig själva. De nekade till att en högre makt i Serbien skulle ha varit inblandad. De äldre konspiratörerna beskrev sig dock i större utsträckning som ovetande och ofrivilliga instrument utan politisk motivation.

Rättegången fick inte åhöras av allmänheten.

Enligt den habsburgska lagen kunde ingen under 20 års ålder dömas till döden, vilket ledde till att Gavrilo Princip (som var 19 vid tidpunkten för attentatet) undkom med fängelsestraff.

Muhamed Mehmedbašić, en av attentatsmännen, hade lyckats fly till Montenegro och var ej närvarande vid rättegången.

Rättegångens resultat var följande:

• Gavrilo Princip, Frans Ferdinands mördare - 20 års fängelse
• Nedeljko Čabrinović, attentatsman - 20 års fängelse
• Trifun Grabež, attentatsman - 20 års fängelse
• Vaso Čubrilović, attentatsman - 16 års fängelse
• Cvetko Popović, attentatsman - 13 års fängelse
• Lazar Djukić - 10 års fängelse
• Danilo Ilić, teknisk organisatör - döden genom hängning, avrättad 3 februari 1915
• Veljko Čubrilović, medhjälpare - döden genom hängning, avrättad 3 februari 1915
• Mihajlo Jovanović, medhjälpare - döden genom hängning, avrättad 3 februari 1915
• Nedjo Kerović, medhjälpare - döden genom hängning, benådad till 20 års fängelse av kejsar Frans Josef I
• Jakov Milović - döden genom hängning, benådad till livstids fängelse av kejsar Frans Josef I
• Mitar Kerović, medhjälpare - livstids fängelse
• Ivan Kranjčević - 10 års fängelse
• Branko Zagorac - 3 års fängelse
• Marko Perin - 3 års fängelse
• Cvijan Stjepanović - 7 års fängelse
• Jovan Kerović - frikänd
• Blagoje Kerović - frikänd
• Obren Milošević - frikänd
• Mićo Mićić - frikänd
• Nikola Forkapić - frikänd
• Dragan Kalbember - frikänd
• Ivan Momčinović - frikänd
• Angela Sadilo - frikänd
• Franjo Sadilo - frikänd

Cvetko Popović (18) och Vaso Čubrilović (17) var de enda som överlevde fängelsestraffet. De befriades 1918 vid krigets slut. Samtliga övriga dömda avled i fängelset, till följd av tuberkulos, svält och tortyr.

Referenser

Källor

Mombauer, Annika (2014), Die Julikrise. Europas Weg in den Ersten Weltkrieg, Verlag C.H. Beck, München, ISBN 9783406661082

Externa länkar

• Fil:Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Skotten i Sarajevo.
  Bilder & media