Lunds stift
| Lunds stift Dioecesis Lundensis (latin) | |
| Fel vid skapande av miniatyrbild: | |
| Inrättat | 1060 |
|---|---|
| Föregångare | Roskilde stift |
| Samfund | Svenska kyrkan |
| Biskopssäte | Sverige Lund, Sverige |
| Domkyrka | Lunds domkyrka |
| Biskop | Johan Tyrberg[1] |
| Antal kontrakt | 12 (2026) |
| Antal församlingar | 147 (2026) |
| Vapen | |
| Karta | |
Lunds stift (latin: Dioecesis Lundensis) är ett stift inom Svenska kyrkan. Stiftet består av 12 kontrakt, 21 pastorat och 147 församlingar (2026). Av dessa församlingar är en icke-territoriell, Karlskrona amiralitetsförsamling. Lund är stiftsstad och Lunds domkyrka stiftskyrka.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Stiftet bildades år 1060 genom delning av Roskilde stift. Samtidigt blev också Dalby strax intill Lund huvudort i ett eget stift. Till biskop över Lund sattes engelsmannen Henrik och som biskop över Dalby tysken Egino. Avgränsningarna mellan de två stiften är inte känd. Blekinge verkar inte ha varit en del av Lunds stift förrän under 1200-talet enligt bland andra Knytlingesagan och Necrologium Lundense.[2] År 1066 uppgick Dalby i Lunds stift i samband med biskop Henriks död.
Vid denna tidpunkt låg hela Skandinavien under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och ingick i Hamburg-Bremens kyrkoprovins. Kyrkan i de olika länderna i Skandinavien konkurrerade alltså inte med varandra, utan de samarbetade. I Necrologium Lundense (där de olika böckerna är skrivna under 1100-talet och första halvan av 1200-talet) nämns inte på något ställe Blekinge, orter i dåtidens Blekinge eller personer som bor i eller kommer från Blekinge (inte ens i samband med upptagandet av kyrkliga skatter). Några författare har dragit slutsatsen att Blekinge inte har kunnat komma under Lunds stift förrän under 1230-talet. Redan före stiftets formella upprättande fanns dock två biskopar över Skåne, omtalade i de medeltida källorna: Gotebald och Bernhard.
Ärkestift
[redigera | redigera wikitext]År 1104 blev Lunds stift ärkestift över kyrkan i de tre nordiska rikena som då alltså bildade en kyrkoprovins, Lunds kyrkoprovins. Bakgrunden till detta var att kung Erik Ejegod, som var son till Sven Estridsson, hos påven Paschalis II i Rom personligen, i samband med en pilgrimsfärd till Jerusalem, hade utverkat att de tre nordiska rikena fick bilda en kyrkoprovins under ett nordiskt ärkebiskopsdöme. Detta var en tanke som väckts redan av Erik Ejegods far Sven Estridsson. Kung Erik Ejegod var klart påvevänlig och så var även Erik Ejegods hustru drottning Bodils brorson Ascer.
Att Erik Ejegod mötte sådant tillmötesgående hos påven berodde på att påven låg i konflikt med de tyska kejsarna, som blandade sig i kyrkans angelägenheter. Ärkebiskoparna i Hamburg-Bremen tog parti för kejsaren, och påven kände sig därvid åsidosatt. För Paschalis II kom därför Erik Ejegods framställan högst lägligt. Genom att upprätta ett ärkebiskopssäte i Lund kunde påven kringskära den hamburg-bremiske ärkebiskopens myndighet. Konflikten mellan kejsare och påve kom att biläggas först 1122 i och med konkordatet i Worms.
Påven gav bekräftelse på gärningen att ”föra en ärkestol norr om Saxlands märken”. Kort efter Erik Ejegods död på Cypern fick biskop Ascer år 1104, genom en särskild påvlig beskickning mottaga palliet (eller pallium), det vill säga den vita, med sex svarta kors prydda krage, som sedan flera hundra år var ärkebiskoparnas tecken såsom ledare för en kyrkoprovins, vävd av ull från heliga lamm i ett kloster i Rom.
Krisen 1133–1134
[redigera | redigera wikitext]År 1133, efter att konflikten kejsare–påve var till ända, fälldes en påvlig dom som innebar att ärkebiskop Ascer skulle återgå till lydnad under ärkesätet i Hamburg, varvid Norden återigen kom att höra till Hamburg-Bremens kyrkoprovins även om Lunds biskop fick behålla sin ärkebiskopstitel. Ärkebiskopen i Hamburg-Bremen skulle alltså fortsättningsvis ha myndighet över alla biskopar i Danmark, Sverige, Norge samt på Färöarna, Island och Grönland. I början av 1134 försonades danske kung Nils med den tyske kejsaren. Hans son Magnus avlade trohetsed till kejsaren.
Ascer ville till varje pris att Lunds ärkestift och kyrkoprovins skulle bestå och han gick därför över till Erik Emunes sida. Denne kämpade mot den danske kungen (sin farbror). Lunds stad befästes. Borgaren David i Lund, Erik Emunes systerson, lät hyra in 300 tyska ryttare. Annandag Pingst, den 4 juni 1134 skedde avgörandet genom slaget vid Foteviken. Kung Nils och sonen Magnus kom med en invasionsflotta och med flera danska biskopar och stormän. På land väntade Erik Emune, ärkebiskopens väpnade följe, ett skånskt uppbåd samt de tyska ryttarna. Invasionshären stred till fots, enligt gammal nordisk tradition, medan de tyska ryttarna tillämpade stridstekniken där ryttare i järnrustningar med fällda lansar red till tungt samlat angrepp. Kampen blev förödande för invasionshären under kung Nils. I Lunds domkyrkas nekrologium nedskrevs ”Herrens år 1134 [...] Vid byn Hammar dödades i strid Magnus, kung Nils son och biskoparna Petrus av Roskilde, Roskilde, Thore av Ribe, Ribe, Kettil av Vendel, Vendel (Danmark), Henrik av Sigtuna, Sigtuna och subdiakonen Brant, vår broder, jämte de flesta Danmarks bästa män”. Efter denna strid fortsatte Lund att vara ärkestift för hela Norden och ärkebiskop Ascers ställning var tryggad.
Kyrkoprovinsen delas
[redigera | redigera wikitext]Lund som säte för en nordisk kyrkoprovins bestod till år 1152, då Norge fick egen ärkebiskop och kyrkoprovins, se Nidaros stift. År 1164 blev Uppsala ärkebiskopssäte över Sverige. Dock fortsatte Lunds ärkebiskop att vara även Sveriges primas, vilket innebar att den svenske ärkebiskopen skulle lyda under Lunds ärkebiskop och ingå i dennes kyrkoprovins. Denna ordning bestod formellt fram till reformationen på 1500-talet.
Det hela hade sin bakgrund i att ärkebiskop Eskil, sedan påven brutit loss Norge från ärkestiftet, begivit sig till Rom för att bevaka sina intressen. Eskil ville att Sverige skulle fortsätta att höra till Lunds kyrkoprovins, varvid påven i en kompromiss lät Eskil bli primas.
Att Norge hade avstyckats år 1154 hade i sin tur sin grund i att påven och den tysk-romerske kejsaren låg i fejd med varandra. Det fanns risk att kejsaren åter skulle dra in det lundensiska ärkestiftet under Hamburg-Bremen. Genom att dela upp det stora Lunds ärkestift i tre delar gjordes det mera oåtkomligt för Hamburg-Bremen.
Efter reformationen
[redigera | redigera wikitext]Från 1537 bar stiftets överhuvud titeln superintendent, men återfick år 1611 biskopstiteln. År 1645 skildes Halland och 1660 Bornholm från stiftet; 1678–1680 tillhörde östra Blekinge Kalmar stift. Numera omfattar Lunds stift Blekinge samt Skåne län.
Kontrakt
[redigera | redigera wikitext]
Nedan finns en lista över kontrakt i Lunds stift.
- Lunds kontrakt
- Torna och Bara kontrakt
- Skytts och Vemmenhögs kontrakt
- Ljunits, Herrestads, Färs och Österlens kontrakt
- Frosta-Rönnebergs kontrakt
- Luggude-Åsbo kontrakt
- Helsingborgs kontrakt
- Bjäre-Kulla kontrakt
- Göinge kontrakt
- Villands och Gärds kontrakt
- Blekinge kontrakt
- Malmö kontrakt
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Ingvar Andersson, "Skånes Historia - del 1", sidan 330 (Norstedts 1947)
- Mats Anglert, Kyrkor och herravälde, Lund 1995.
- Lunds stift i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1912)
- Lunds domkyrka och domkyrkoförsamling - biskopslängd
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ ”Biskop Johan Tyrberg”. http://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/biskop-johan-tyrberg. Läst 27 oktober 2014.
- ↑ Mats Anglert: Kyrkor och herravälde. Lund 1995.
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Cavallin, Severin (1854-1858). Lunds stifts herdaminne. 1-5. Lund: Gleerup. Libris 1799337. https://runeberg.org/lundsh/
- Christian Lovén, Florenslängden. Den äldsta förteckningen över de svenska stiften, Strängnäs stiftshistoriska sällskap, Örebro, 2020. ISBN 978-91-519-3031-2
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Fil:Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Lunds stift.
- Officiell webbplats
- Stiftshistoriska sällskap
| ||||||||||
