Johan Fredrik Eek

Johan Fredrik Eek
Johan Fredrik Eek
	Fil:JF Eek.jpg
	Johan Fredrik Eek.
Yrke	Militär
	Militärtjänst
I tjänst för	Sverige Sverige
Försvarsgren	Kungliga armén
Tjänstetid	1774–1817
Slag/krig	Gustav III:s ryska krig Andra slaget vid Porrassalmi; Pommerska kriget Belägringen av Stralsund (1807); Finska kriget Slaget vid Kuuskoski; Slaget vid Pyhäjoki; Slaget vid Siikajoki; Slaget vid Nykarleby; Slaget vid Lappo; Slaget vid Parjakanneva; Slaget vid Kauhajoki; Slaget vid Lappfjärd; Slaget vid Jutas;
	Personfakta
Född	15 juli 1758; Raumo, Satakunta, Sverige
Död	3 januari 1820; Stockholm, Sverige
	Släkt
Frälse- eller adelsätt	Eek
Far	Johan Eek
Mor	Anna Sophia Jerlström

Johan Fredrik Eek, född 15 juli 1758 i Raumo, död 3 januari 1820 i Stockholm, var en svensk militär.

Biografi

Eek, som var son till hovrättsrådet Johan Eek och Anna Sophia Jerlström, deltog som kapten i Gustav III:s ryska krig och som major i kriget i Pommern 1807 där han också deltog i belägringen av Stralsund.^[1] Sin främsta berömmelse vann Eek under finska kriget, där han deltog i ett tiotal strider, bland annat slagen vid Kuuskoski, Siikajoki, Lappo, Parjakanneva och Jutas. Eek är omnämnd i Johan Ludvig Runebergs epos Fänrik Ståls sägner i delen om Döbeln vid Jutas som Tappre Eek. Eek dekorerades för sina insatser men förlorade samtidigt alla sina egendomar i 1808–1809 års krig. Han tillfångatogs av ryssarna efter kapitulationen (även kallad fredskonventionen) i Kalix den 25 mars 1809 och fördes till Raumo. År 1812 fick han en befordran till major och en befattning vid Hälsinge regemente men redan ett år senare blev han överförd till Upplands regemente som förste major. Anledningen till flytten var tydligen hans dåliga ekonomi och stora privata skulder. Eek blev 1813 överste och chef för Jämtlands regemente. Under det norska kriget 1814 ledde han en brigad med order att avancera in i Norge. Under fälttåget blev han dömd för orderbrott och fick en månads fängelse.^[1] Hans problematiska ekonomi gjorde sig allt mer gällande. När han bad kung Karl XIV Johan om ekonomisk hjälp nekade denne honom varpå Eek förhastat tog avsked år 1817.^[2]^[1] Detta ledde till ytterligare problem och år 1819 arbetade han sjuklig och bortglömd av sina vänner som vedhuggare och järnbärare i Stockholm med medaljer på arbetsblusen, medan hans hustru friherrinnan Sophia von Düben och deras tre döttrar levde under svåra förhållanden i Jämtland.^[3] Samma år publicerade han sina minnesanteckningar. Innehållet inkluderar dels hans erfarenheter i krigen och hans nuvarande situation med skulder och att hans pension och inkomst inte räckte att försörja sin hustru och tre ogifta döttrar. Han klagar också över sin hälsa vilket inkluderar svårt angrepp av hemorrojder och gallsten.^[1]

I januari 1820 avled han på Karolinska Institutet i Stockholm i sviterna av två operationer för att avhjälpa sina fysiska plågor.^[1]

Källor

Eek, Johan Fredrik i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)

Noter

↑ ^1,0 ^1,1 ^1,2 ^1,3 ^1,4 Forsgård, Nils Erik (2009). September 1808 (2. uppl). Atlantis. sid. 129-130. ISBN 978-91-7353-321-8. Läst 2 april 2025
↑ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
↑ Johan Fredrik Eek i Svenskt biografiskt lexikon

[:0-1] 1,0 ^1,1 ^1,2 ^1,3 ^1,4 Forsgård, Nils Erik (2009). September 1808 (2. uppl). Atlantis. sid. 129-130. ISBN 978-91-7353-321-8. Läst 2 april 2025

[2] Svensk uppslagsbok, Malmö 1931

[3] Johan Fredrik Eek i Svenskt biografiskt lexikon

[1]

[2]

[3]