Hans Ruin

Redigera Wikidata

Hans Valdemar Ruin, född 18 juni 1891 i Helsingfors i Finland, död 3 november 1980 i Stockholm, var en finländsk filosof och estetiker. Han var professor i filosofi vid Åbo Akademi 1945–1947 och docent i estetik vid Lunds universitet 1947-1952,där han sedan var forskningsdocent 1952–1957. Han var även docent i psykologi vid Helsingfors universitet 1927–1936 och i konst- och litteraturpsykologi 1936–1949.

Biografi

Ruin var son till professorn Waldemar Ruin och Flora Lindholm. Han gifte sig 1917 med Karin "Kaisi" Sievers (född 1894), som var dotter till arkiater Klas Richard Sievers och friherrinnan Karin von Bonsdorff. Han var far till Olof Ruin, och morfar till David och Marika Lagercrantz. Också hans sonson fick namnet Hans Ruin och blev filosof (se Hans Ruin den yngre)

Ruin avlade studentexamen vid Nya svenska läroverket 1909. Han blev filosofie kandidat vid Helsingfors universitet 1913, filosofie licentiat 1921 och filosofie doktor 1923. I sin doktorsavhandling, Erlebnis und Wissen. Kritischer Gang durch die englische Psychologie, ställde sig Ruin kritisk till behaviorismen. Han såg på människan som en intellektuell varelse och höll sig till denna åsikt under resten av sin karriär.

1923 publicerade Ruin studien Nutidskonst i psykologisk belysning som innehåller hans tankar angående övergången från den impressionistiska konsten till ”modernistiska riktningar” och till strävan efter ”ren konst”. Båda två teman som starkt skulle synas genom resten av hans estetiska verk.

Åren 1912–1930 arbetade han som bibliotekarie vid Helsingfors universitetsbibliotek. Under vinterkriget och fortsättningskriget bidrog Ruin till Finlands psykologiska försvar genom publiceringen av verk som Makt och vanmakt (1940) och Ett land stiger fram (1941). Året därpå publicerades Det finns ett leende som tydligt visar Ruins motstånd mot nazismen.

Ruin var en aktiv gestalt i kulturlivet. Han var ordförande för Finlands PEN-klubb 1930–1931, styrelseledamot i Finlands svenska författareförening 1934–1945 (varav ordförande 1936 samt 1944–1945) och styrelseledamot i Svenska litteratursällskapet i Finland 1934–1946. Därtill var han medarbetare i tidskriften Nya Argus åren 1920–1946.

1949 publicerades Konstens brännspegel. Från impressionismens konst till diktaturernas som anses vara en av hans mest betydelsefulla estetiska verk, efter Poesiens mystik.

Ruin var en mångsidig författare, som skrev om såväl kontinental filosofi som om konst och litteratur, liksom självbiografiska texter. Analytisk filosofi, som alltmer började dominera filosofiämnet i Norden, kände han sig dock främmande inför. Det var ett skäl till att han lämnade Finland och sökte sig till Sverige och en tjänst i estetik.

Efter flytten till Sverige bosatte sig Ruin i Lund, där han 1947 utnämndes till docent i estetik och från 1952 till forskardocent. Han ansökte därmed om svensk medborgarskap men besökte ändå varje sommar sitt sommarhem i Härligö i Ingå skärgård, en plats som ofta avspeglas i hans självbiografiska berättelser (bland annat i Hem till sommaren, 1960).

I Sverige blev Ruin en av de populäraste offentliga kulturtalarna och under åren 1952–1957 verkade han som inspektor för Malmö nation.

Svenska kulturfonden instiftade år 2003 Hans Ruin-essätävlingen för essäister. Tävlingen arrangerades i början vartannat, numera vart tredje år.

Bibliografi

• Krigets anlete 1919
• Erlebnis und Wissen. Akademische Abhandlung. 1921
• Nutidskonst i psykologisk belysning 1923
• Själens försvarsproblem 1929
• Gycklare och apostlar 1934
• Poesiens mystik 1935
• Väl mött, Europa! 1938
• Rummet med de fyra fönstren 1940
• Makt och vanmakt 1940
• Ett land stiger fram 1941
• Det finns ett leende 1943
• Arvid Mörne 1946
• Ibsens förvandling efter "Brand" 1946
• Jarl Hemmer 1946
• Finlandssvensk modernism 1947
• Huru ett land återspeglas i konsten 1947
• Hur skapar skalderna? 1948
• Två världar 1948
• I konstens brännspegel 1949
• Föränderligt och oföränderligt i de estetiska begreppen 1951
• Drömskepp i torrdocka 1951
• Sju ögonblick och några reflexioner 1952
• Estetisk upplevelse och esteticism 1953
• Värdighet och behag bland akademiskt folk 1953
• Yrjö Hirn 1953
• Den poetiska visionen och verklighetsbilden 1954
• Nytt och gammalt i ny lyrik 1955
• Det sjunkna hornet 1956
• Hem till sommaren 1960
• Det skönas förvandlingar 1962
• Konsten att läsa och konsten att dikta 1966
• Den mångtydiga människan 1966
• Världen i min fickspegel 1969
• Höjder och stup hos Ibsen och några andra 1971
• Uppbrott och återkomst 1977

Priser och utmärkelser

• Hallbergska priset 1937
• Svenska litteratursällskapet 1944
• Doblougska priset 1957
• De Nios stora pris 1962
• Sydsvenska Dagbladets kulturpris 1963
• Falckens pris 1970

Vidare läsning

• Ek, Thomas (2003). En människas uttryck: Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 657. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. ISSN 0039-6842. ISBN 951-583-098-2 
• Ruin, Olof (2009). Hans Ruin: En gränsöverskridare. Vitterhetsakademiens serie Svenska lärde. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och Antikvitets akademien. Libris 11459827. ISBN 978-91-7353-311-9 

Externa länkar

• Ruin, Hans i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
• Hans Ruin i Libris
• Ange författar-id som parameter
• Hans Ruins arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland
• ”Ruin, Hans”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011