Douglas MacArthur

Douglas MacArthur, född 26 januari 1880 i Little Rock i Arkansas, död 5 april 1964 i Washington D.C., var en amerikansk militär: brigadgeneral 1918, general 1930, arméchef 1930–1935 och en av hittills fem personer som utsetts till femstjärnig general (1944).

Uppväxt och tidig karriär

Douglas MacArthur var son till generallöjtnanten Arthur MacArthur, som bland annat stred på Filippinerna under spansk-amerikanska kriget och filippinsk-amerikanska kriget. Douglas MacArthur tjänstgjorde i armén i de tre största krigen under sin livstid: första världskriget, andra världskriget och Koreakriget. Under första världskriget uppnådde han rangen av brigadgeneral och är den hittills yngste amerikanske soldat som nått denna grad.

1930 utsågs MacArthur till arméstabschef. När USA gav Filippinerna något större självstyre 1935, skulle en filippinsk armé sättas upp. MacArthur utsågs till befälhavare och ledde skapandet av armén. År 1937 utsågs han till filippinsk fältmarskalk. I juli 1941 återkallade president Franklin D. Roosevelt MacArthur i amerikansk tjänst som en förberedelse för det krig med Japan som verkade troligt. Han blev befälhavare för de amerikanska väpnade styrkorna i Fjärran Östern (USAFFE).

Andra världskriget

Under andra världskriget deltog MacArthur i striderna i Stilla havet och ledde de amerikanska trupperna vid ett antal segerrika slag och blev därigenom nationalhjälte och tilldelades den femstjärniga graden General of the Army den 18 december 1944.

MacArthurs inledande aktioner vid den japanska invasionen av Filippinerna var tveksamma. Flygvapnet ville anfalla japanska baser på Taiwan men MacArthur betecknade det som ett självmordsuppdrag och förbjöd anfallet. Istället förstördes de flesta planen på marken. Han ledde därefter ett segt försvar på Bataanhalvön och Corregidor, men 8 maj 1942 kapitulerade Corregidor. MacArthur hade redan i mars beordrats därifrån av president Roosevelt. När han kom fram till Australien höll han ett uppmärksammat tal där han sade ”I shall return” (jag kommer att återvända) om Filippinerna. Han ledde de allierade styrkorna som högste befälhavare för de allierade styrkorna i sydvästra stillahavsområdet (Supreme Commander, South West Pacific Area, SWPA). Huvudsakligen hade han australiska trupper till sitt förfogande.

Han kom därefter att bli befälhavare för de amerikanska ockupationsstyrkorna i Japan (Supreme Commander of the Allied Powers) och ledde under den perioden i stor utsträckning återuppbyggnadsarbetet i landet.

Koreakriget

När Koreakriget utbröt utsågs MacArthur den 8 juli 1950 till befälhavare över FN-styrkorna, men hamnade i onåd hos den politiska ledningen i USA, bland annat på grund av sin uppfattning att Kina skulle anfallas, om nödvändigt med kärnvapen. Han gjorde sig också omtalad för sin egensinniga bångstyrighet och tog ogärna order av president Truman, som fråntog honom befälet i Korea den 11 april 1951.

Återkomst till USA

MacArthur möttes av omfattande hyllningar när han återvände till USA, vilket ledde till förväntningar om att han skulle försöka bli republikanernas presidentkandidat i valet 1952. Men hans popularitet minskade i och med de senatsförhör som hölls angående avskedandet och möjligheten försvann därmed.

En annan möjlighet fanns dock. Senator Robert Taft hade lovat att erbjuda MacArthur vicepresidentposten om Taft blev vald till president 1952. Taft var favorit till att bli republikanernas kandidat, men efter mycken tvekan bestämde sig Dwight Eisenhower för att ställa upp och han besegrade Taft. Om inte det hade inträffat och istället Taft blivit republikanernas presidentkandidat och sedermera besegrat demokraternas Adlai Stevenson i presidentvalet, så hade MacArthur i egenskap av vicepresident blivit president när Taft avled i cancer i juli 1953.

Arvet

År 1960 föreslog borgmästaren i Norfolk att använda medel som samlats in genom allmänna donationer för att rekonstruera Norfolks gamla rådhus till ett minnesmärke för general MacArthur och en förvaring för hans dokument, utmärkelser och minnessaker. Det restaurerade och ombyggda MacArthur-monumentet utgör en komplex av tre byggnader på MacArthur-torget, där nio museigallerier är inrymda, med utställningar som speglar generalens 50 år av militärtjänstgöring. I centrum av monumentet finns en rotond. I dess mitt finns en nedsänkt rund krypta med två marmorsarkofager: en för MacArthur, den andra för hustrun Jean, som fortsatte bo på Waldorf Towers till sin död år 2000.

I byggnaden MacArthur Chambers i Brisbane (Australien) finns på åttonde våningen, där MacArthurs kontor låg, MacArthur-museet. De flesta sydkoreaner ser MacArthur som en hjälte som räddade landet två gånger: 1945 och 1950. År 1957 restes en staty av MacArthur i Jayu-parken i Incheon, som anses vara en symbol för patriotism.

I Dai-Ichi Seimei-byggnaden i Tokyo har MacArthurs kontor på sjätte våningen bevarats i det skick det var mellan 1945 och 1951, under hans tid som högste befälhavare för de allierade styrkorna. MacArthurs arv är kontroversiellt. På Filippinerna led han 1942 ett nederlag som Gavin Long kallade "det största i amerikanska krig utomlands i historien". Ändå respekteras och minns han fortfarande djupt både på Filippinerna och i Japan. År 1961 besökte MacArthur Manila för sista gången, där han välkomnades av en två miljoner stark folkmassa.

MacArthurs koncept att soldatens roll även innefattar civila uppgifter, bekämpning av upplopp och mindre konflikter avvisades av de flesta officerare som kämpade i Europa under andra världskriget, och som senare såg arméns roll i kampen mot Sovjetunionen. Till skillnad från dem, under sina segrar i Nya Guinea 1944, på Filippinerna 1945 och i Korea 1950, kämpade han mot överlägsna fiendestyrkor och förlitade sig på manöverförmåga och överraskning för att nå framgång. Den amerikanske sinologen John King Fairbank kallade MacArthur för "vår största soldat".

Den 3 februari 1948, bara några år efter att Filippinerna blev självständigt den 4 juli 1946, gav landet ut en serie om tre minnesfrimärken (Scott 519-521) till MacArthurs ära. Även om han erkändes som en briljant militär strateg, förbjöd dåvarande amerikanska postregler utgivning av frimärken med avbildning av levande personer, varför MacArthur inte fick samma erkännande i hemlandet.

MacArthur förblir en motsägelsefull och gåtfull figur. Han har porträtterats som en reaktionär, även om han på många sätt låg före sin tid. Han förespråkade en progressiv syn på återuppbyggnaden av Japan och menade att varje ockupation i slutändan leder till dåliga resultat. Han tvekade ofta mot sina samtida, till exempel 1941 då han hävdade att nazistiska Tyskland inte kunde besegra Sovjetunionen, att Nordkorea och Kina inte bara var sovjetiska marionetter, och under hela sin karriär hävdade han att framtiden låg i fjärran östern. Därför avvisade MacArthur utan förbehåll de dåtida vita amerikanska föreställningarna om rasöverlägsenhet. Han behandlade alltid filippinska och japanska ledare med respekt, som jämlikar. Samtidigt var hans viktorianska känslighet emot att jämna Manila med marken genom luftbombningar – ett synsätt som andra världskrigets generation ansåg föråldrat. När Blamey frågades om MacArthur svarade han: "Både det bästa och det sämsta ni hör om honom är sant".

Utmärkelser

[Redigera Wikidata]

Se även

• Andra världskriget
• Koreakriget

Referenser

Tryckta källor

• Dower, John W. (1999) (på engelska). Embracing defeat: Japan in the wake of World War II. London: Allen Lane. Libris 5498473. ISBN 0-7139-9372-3 

Externa länkar

• Fil:Wikiquote-logo.svg Wikiquote har citat av eller om Douglas MacArthur.

  Citat
• Fil:Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Douglas MacArthur.
  Bilder & media
• Mall:Find A Grave