Redvägen
Ätrastigen, eller som den kallades redvägen eller Ridstigen är en samling leder som börjar i Falkenberg, följer Ätradalen, passerar Kindahus, Opensten, Säm, Åsunden, Ulricehamn (f.d. Bogesund), Vist och Lena i Timmele samt leder vidare upp norröver. Den var en av de viktigare transportlederna inom det nutida Sveriges gränser under mer än tusen år. Längs delar med gynnsam terräng och vid vadställen är förekomsten av fornlämningar större än i övriga Ätradalen. Där är det också vanligare med tidiga kyrkor.[1][2][3]
Ätrastigen antas vara del av den rutt till Sigtuna som Adam av Bremens beskriver med: Om man tar vägen till lands från Skåne, genom Götaland och över Tälje och Birka, tar färden till Sigtuna en månad. Själva vattendraget är inte farbart.[4] Hålvägarna i Timmele tillhör de bäst bevarade.[5]
Sträckning
[redigera | redigera wikitext]Redvägen eller Ätrastigen är inte en enskild väg eller stig utan ett antal vägar och stigar som funnits längst Ätran på platser där det varit lätt att ta sig fram på land och att korsa Ätran. Från området kring Falkenberg (där det ofta funnits broar) har det funnits en led relativt på norrsidan om Ätran. Den gick nära vattendraget via Vinberg och Alfshög där det var möjligt att ta sig över Ätran till Vessige. Från Alfshög fanns även fortsatt förbindelse på norrsidan till Köinge. Det fanns även en mer direkt förbindelse från Falkenberg till Köinge. Denna gick över åsar och passerade Ljungby. I Köinge korsades Högvadsån. Det gick sedan förbindelser därifrån upp längs Högvadsån samt tillbaka mot Ätran. Den senare vägen ledde till Gunnarp. Där fanns möjligheter till att ta sig över Ätran. Först genom att vada och sedan åtminstone mitten av 1500-talet genom en bro. Därifrån fortsatte Ätrastigen på Ätrans västsida.[4] Sträckningen i södra Västergötland är mer osäker, men det har föreslagits att vägen tog av från Ätran och följde Assman och sedan Månstadsån (Sämån) för att sedan passera på Åsundens östra sida innan den åter följde Ätran.[6]
För den som kom söderifrån fanns det förbindelse mellan Getinge och Falkenberg. Från Asige gick det att ta sig dels till Vessige via Årstad, dels till Gunnarp via Sjönevad och Krogsered.[4]
Länsväg 154 har en liknande sträckning i de nedre och mellersta delarna. Falkenbergs järnväg gick i de nedre delarna och Ulricehamn–Vartofta järnväg i de övre delarna.
Militär betydelse
[redigera | redigera wikitext]Längs denna ridväg har minst fem slag stått under medeltiden. Det sista var kanske slaget på Åsundens is när Sten Sture den yngre skadades dödligt. Anledningen är sannolikt att denna väg är den mest uppenbara för arméer från Danmark som tränger in i "Sverige" vid denna tid, och den mötande svenska försvarshären blir då den som i praktiken avgör var "slagen" hålls, det vill säga när de anfaller danskarna.[källa behövs]
Av samma anledning byggdes ett antal strategiska borgar längs vägen, huvudsakligen tornborgar av Motteborgstyp, alltså ett ensamt torn i trä eller sten (kastal), med en vallgrav runt. När vallgraven grävts används jorden och leran för att åstadkomma en konstgjord kulle eller platå (motte), där borgen byggs.[källa behövs]
På grund av krigshandlingarna kom flera socknar längs vägen i Skara stift att lägga ner under medeltiden.[7]
Lista över slag
[redigera | redigera wikitext]- 1208
- Slaget vid Lena. Sverker den yngre med danskt kavalleri förlorar mot Erik Knutsson
- 1277
- Dansk här norr om Ätradalen, förlorar vid Ettak
- 1308
- Hertig Erik möter danskar vid Säm i Kinds härad[källa behövs]
- 1389
- Albrekt av Mecklenburg med tyska legotrupper möter drottning Margareta i slaget vid Åsle, öster om Falköping, Albrekt förlorar.
- 1520
- Slaget på Åsundens is: Kristian II möter svenska hären på sjön Åsundens is vid Bogesund (nuvarande Ulricehamn). Sten Sture den yngre skadas och svenskarna flyr, och Kristian marscherar vidare mot Stockholm.
- 1565
- Slaget vid Axtorna: Under Nordiska sjuårskriget skulle danskarna passera Ätran, och vid Axtorna vadställe väntade svenskarna innan de lyckats ta sig över; danskarna vann.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Siljedahl, Carl-Olof; Jacobsson, Oscar (2017). ”People, Runestones and Landscape in Västergötland Two Examples from Larv and Nöre”. Lund Archaeological Review 23.
- ↑ Nyström, Staffan (2004). Smånamn och andra ortnamn. ISBN 91-7209-305-6. https://pub.raa.se/dokumentation/91b44693-f8c8-40d0-8314-1906eefc4700/original/1
- ↑ Artelius, Tore. ”Bortglömda föreställningar - Begravningsritual och begravningsplats i halländsk yngre järnålder”. Riksantikvarieämbetet. https://pub.raa.se/dokumentation/129dd9de-712d-43a2-a50e-380e9ab64e7e/original/1.
- ↑ 4,0 4,1 4,2 Sven Larsson (2017). Ätrans Dalgång. Berättelsen om ett gränsland. Halmstad: Förlag Hedasken. ISBN 978-91-639-3170-3
- ↑ Gren, Hjalmer. ”Timmele hålvägar”. https://historiacode.tech.blog/2023/02/19/timmele-halvagar/. Läst 16 januari 2026.
- ↑ Johansson, Arne; Lindhagen, Lennart; Sjölin, Rolf. ”Ätraleden i Kinds härad, norra delen - En mångtusenårig fårdvåg för människor och kulturer”. https://atransvattenrad.se/wp-content/uploads/2025/09/ATRALEDEN_Kinds_harad_norra_delen.pdf.
- ↑ Markus Dahlberg & Kristina Franzén, red (2008). Sockenkyrkorna - Kulturarv och bebyggelsehistoria. ISBN 978-91-7209-526-7. https://pub.raa.se/dokumentation/7606d564-5741-4768-83ee-baca3f61662f/original/1
Litteratur
[redigera | redigera wikitext]- Pia Folin och Anders Josefson, "Redvägen, kulturhistoria kring en väg." Lunds universitet våren 1983 170 s - 1984:3 s 15.
- Haldor Andersson, "Minnesbilder från 1800-talets Redväg" Två delar. Ulricehamn 1976 resp Borås 1982 - 1983:2 s 22.
| |||||||||||||||||||||||||