Hoppa till innehållet

Bibeln

Lägg till länkar
Från Plutten
För andra betydelser, se Bibeln (olika betydelser).
Den här artikeln eller avsnittet lever inte upp till Wikipedias artikelstandard och behöver städas upp. (2024-12)
Motivering: Artikeln innehåller flera stycken med snarlik information; minst tre olika stycken talar om Bibelns tillkomst; bakgrundsinformation ges oproportionerligt stor plats (jämför WP:Ovikt). Artikeln blandar koncepten Bibeln, hebreiska bibeln, den kristna bibeln och enskilda bibelöversättningar på ett sätt som inte är transparent för läsaren. Artikeln saknar information om Bibelns funktion och användning samt påverkan på språk, samhälle och kultur. WP:Globalt perspektiv är endast delvis fullföljt.
Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Den här artikeln har källor, men den behöver fler fotnoter för att kunna verifieras. (2024-12)
Motivering: Det är oklart om hela texten är belagd med källor. Stora textstycken skulle därtill bli mycket enklare att värdera om de försågs med relevanta fotnoter.
Hjälp gärna Wikipedia med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort.
Bibeln
Gutenbergs Bibel var den första tryckta Bibeln från ungefär 1455.
Gutenbergs Bibel var den första tryckta Bibeln från ungefär 1455.
OriginalspråkHebreiska
Arameiska
Koinegrekiska
ÄmneKristendom
GenreHelig skrift

Bibeln (grekisk koine: τὰ βιβλία, tà biblía, 'böckerna') är den mest betydelsfulla skriftsamlingen inom Kristendomen och Judendomen. Bibeln är en av världens mest publicerade böcker och ges ut globalt i ca 100 miljoner exemplar per år.[1]

Bibeln är inom kristendomen en fastställd samling skrifter (kallade "böcker") av alldeles särskild betydelse och därför kallad "den Heliga Skrift". Ofta är skrifterna samlade i en volym, uppdelad i två delar: Gamla testamentet och Nya testamentet. Gamla testamentets texter sammanfaller delvis med den judiska Tanach, och är skrivna på huvudsakligen hebreiska med inslag av arameiska. Nya testamentets texter är skrivna på koinegrekiska.

Listan på vilka böcker som ingår i den kristna bibeln fastställdes genom bibelkanon under koncilierna i Hippo år 393 och i Kartago år 397 och förekommer första gången i Athanasios påskbrev från 367.[2] Katekeser är utgivna av olika kyrkor i olika sammanhang såsom en form av bibeltolkning.

Listan om vilka böcker som ingår inom judendomen, Masoretiska bibeltexten i Tanakh fastställdes av masoreterna under tidig medeltid mellan 800- och 1100-talen.

Det finns flera frågor om Bibelns tillkomst, om dess berättelsers faktiska underlag, traderingen till nedskriven text, författarskap och själva textens tillkomstprocess. Dessa behandlas inom den teologiska grenen isagogik, som söker klargöra de bibliska böckernas tillkomsthistoria samt hur den bibliska kanon kommit till. Bibelns tidsangivelser är huvudsakligen angivna med Anno Graecorum tidräkning.

Bibelns innehåll

[redigera | redigera wikitext]
Fil:Elizavetinskaya Bibliya.jpg
Elisabetbibeln på kyrkslaviska, utgiven år 1751.

Den kristna Bibeln även kallad "den Heliga Skrift" är uppdelad i Gamla testamentet 39 böcker och Nya testamentet 27 böcker, totalt 66 böcker.

Den judiska Bibeln, den Masoretiska bibeltexten 24 böcker som motsvarar endast delar av Gamla testamentet.

Gamla testamentet är Bibelns äldsta del och innehåller berättelserna om jordens skapelse, patriarkerna och Israels folks historia fram till och kort efter den så kallade Babyloniska fångenskapen. I Gamla testamentet återfinns också det bibliska Israels lagsamlingar, poesi och profetiska litteratur. Denna del är gemensam för judendomen och kristendomen.

Nya testamentet behandlar i Evangelierna Jesu liv och undervisning, i Apostlagärningarna den första kyrkans historia och i Breven (epistlarna) olika dogmatiska och pastorala frågor. I Nya testamentets sista bok, Johannes uppenbarelse, beskrivs i profetiska ordalag den inom kristendomen så kallade Yttersta tiden, Yttersta Domen och Himmelriket. I uppenbarelseboken handlar den slutliga kampen mellan det onda och det goda, mellan Gud/Jesus och djävulen. I slutet av boken beskrivs hur Gud återskapar paradiset, där varken död eller djävul finns. [1][2] Denna del är specifik för kristendomen.

Nya testamentet

[redigera | redigera wikitext]

Som allmän bibelkanon fastställd i Konciliet i Kartago år 397, 27 böcker: 4 Evangelier (Matteus, Markus, Lukas, Johannes), Apostlagärningarna, 13 brev från aposteln Paulus (Romarbrevet, 2 brev till Korintierna, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, Första och andra Thessalonikerbrevet, 2 brev till Timoteos, Titusbrevet, Filemonbrevet), Hebreerbrevet, Första och andra Petrusbrevet, 3 brev från Johannes, Jakobs brev, Judas brev, Johannesapokalypsen (Uppenbarelseboken).

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Gamla testamentet på grekiska Septuaginta var redan en väl spridd publikation bland judar och icke-judar under Jesu tid i den hellenistiska världen, dvs östra Medelhavet. Apostlarna och Jesus hade läst gamla testamentet på grekiska Septuaginta i högre grad än på hebreiska.

Apostlarnas kristna mission och i synnerhet Paulus blev väldigt effektiv eftersom Septuaginta var välkänd, de refererade till den och i Nya testamentet finns hundratals direkta ordagranna referenser till Septuagintas texter och uttryck. Man övertygade såväl judar som icke-judar om kristendomen och Septuaginta blev det kristna fundamentet, det gamla testamentet tillsammans med Nya Testamentet skrivet på samma språk klassisk grekiska koine och de två blev en enhet, Bibeln.

Innebörden är att vid sidan om att beskriva Jesus handlingar, missionen och uttryck kom Nya Testamentet att i hög grad relatera till Gamla testamentet förutsägelser och uttryck.

Nya testamentets tillkomst

[redigera | redigera wikitext]

Nya testamentet anses vara skrivet på klassisk grekiska (koine) mellan cirka år 50 och ett stycke in på 100-talet e.Kr., används av östligt ortodoxa kyrkan.

Nya testamentet är skrivet av olika författare med olika syften mellan cirka år 50 och ett stycke in på 100-talet e.Kr. Tre av evangelierna tillskrivs apostlarna Johannes, Markus och Matteus, medan Lukasevangeliet och Apostlagärningarna tillskrivs Lukas. Epistelbreven, som ofta består av brev (epistlar), tillskrivs bland annat aposteln Paulus, aposteln Johannes och aposteln Petrus.

Vulgata är latinsk översättning, på beställning 382 e.Kr. av Påven Damasus I av Hieronymus i Rom färdig c. 390 e.Kr. och används i väster av Romersk-katolska kyrkan och senare Protestantismen.

Dessa har i sin tur översatts till en mängd språk. Under slutet av 1900-talet gjordes till exempel nyöversättningarna Bibel 2000 i Sverige och Nova Vulgata (latin) utgiven av Romersk-katolska kyrkan.

Gamla testamentet

[redigera | redigera wikitext]

Gamla testamentet fastställdes som allmän kristen bibelkanon i Konciliet i Kartago år 397 ingår 39 böcker, apokryferna oräknat: 1-5 Mosebok, Josua, Domarboken, Rut, 1-4 Kungaböckerna (1-2 Samuelsböckerna, 1-2 Kungaböckerna), 1-2 Paralipomenon (1 Krönikeboken, 2 Krönikeboken), Job, Psaltaren, 1-5 Salomo (Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan, Vishetens bok, Jesus Syraks vishet), De mindre profeterna (Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki), Klagovisorna, Baruk, Jesaja, Jeremia, Daniel, Hesekiel, Tobit, Judit, Ester, 1-2 Esra (Esra, Nehemja) samt Första och Andra Mackabeerboken.

Masoretiska bibeltexten, den judiska standardversionen av Gamla Testamentets hebreiska originaltext Tanakh fastställdes under tidig medeltid mellan 800- och 1100-talen.

Gamla testamentet är skrivet (från muntlig tradition) på hebreiska och arameiska, successivt huvudsakligen från och med 500-talet f.Kr. och etablerandet av de judiska akademierna i Babylon, och existerade före 200 f. Kr. i stort som ett antal olika skrifter.

Bakgrund och judiskt liv i Babylon

[redigera | redigera wikitext]
Fil:Bible first page Sweden 1810.jpg
Titelbladet i en svensk Bibel, "den Heliga Skrift", från 1810.

Babylon kom att utgöra centrum för utvecklingen av den judiska religionen, med mellanspel av Jerusalem, fram till medeltiden och synagogorna i Europa.

Babylonierna erövrade Juda rike omkring år 587 f.Kr. och då förstördes Salomos tempel vilket följdes av landsförvisning av majoriteten av judiska eliten under den babyloniska exilen. Det byggdes inget nytt tempel i Babylonien under exilen då uppfattningen var att templet endast kunde ligga i Jerusalem. Detta ledde till att det religiösa bruket ändrades och det allmänna bruket av synagogor uppstod. Babylonierna erövrades 539 f.Kr. av det persiska imperiet. De judar som tagits till Babylon som slavar tilläts av storkungarna Kyros II och Dareios I återvända hem och de byggde upp Jerusalem och det andra templet igen från grunden.

En betydande del av lärda judar, med synagogor och akademier stannade dock kvar i Babylon[3] och hade stor betydelse i drygt 1000 år för bibelns och judendomens utveckling till och med skapandet av Talmud Bavli[4] (Babyloniska Talmud).

Bibelns tillkomst har starkt påverkats av Hellenismen (Grekiska språket, tideräkning Anno Graecorum, fusionen av babylonisk och antikens grekiska kultur) efter Alexander den store erövrat det Persiska riket och efter hans död skapandet av Seleukiderriket 323 f.Kr. Något som i bibliska texter refereras till "grekerna", syftar på Seleukiderriket och Ptolemeiska Egypten, inte dagens Grekland.

Landet med Jerusalem blev en självständig judisk stat genom Judas Mackabaios som ledde den mackabeiska revolten (167–160 f.Kr.) mot Seleukiderriket. Landet blev senare romerskt protektorat genom Herodes den store som utsågs till kung av den romerska senaten 40 f.Kr. och regerade där till sin död omkring 4 f.Kr. Efter Herodes blev det 6 e.Kr. romerskt lydrike, Iudaea, under en romersk prefekt och ståthållare (där Pontius Pilatus är den mest kända).

Efter ett judiskt uppror och judiska kriget, beordrade 70 e.Kr. den romerske befälhavaren i provinsen Iudaea, Titus[5][6], Jerusalems förstöring och förstörelsen av templet och tempelplatsen. Efter den misslyckade Bar Kokhba-revolten[7] år 132-135 ändrade den romerske kejsaren Hadrianus namnet på den romerska provinsen Syria Judea till Syria Palestinae (efter filistéerna som var det andra folket i området) och många judar fördrevs.

Innebörden var att därefter de i praktiken redan sedan gammalt etablerade judiska akademierna i (området av) Babylon blev det enda huvudsakliga centret för judisk religion, fram till 900-talet e.Kr.

De babyloniska judarnas närvaro slutar med den israeliska statens operation[8] Ezra and Nehemiah 1950–1952 där 120 000 judar flygevakuerades från Irak till Israel, i moderna Israel benämnda Bavlim (babylonierna). Därefter fanns bara 6 000 judar kvar och det avslutar en mer än 2 500 årig etablering i Babylon.[9][10]

Gamla testamentets tillkomst

[redigera | redigera wikitext]
Fördjupning: Bibelns tillkomst

Samma skrifter som inom kristendomen kallas Gamla testamentet återfinns alltså även inom judendomen som en kanonisk skriftsamling med namnet Tanakh eller den Hebreiska Bibeln där böckernas inbördes ordning skiljer sig något från den inbördes ordningen i kristna biblar.

Dessa finns i tre huvudsakliga sammanställda och översatta versioner (som skiljer sig något, se Anno Mundi):

Dessa har i sin tur översatts till en mängd språk.

Orsaken till Septuagintas tillblivelse skall enligt Josefus ha varit bland annat det stora antal grekiska koine-talande judar i diasporan i de hellenistiska Seleukiderriket och i Ptolemaiska Egypten som inte förstod hebreiska eller arameiska och därför inte kunde studera Tanakh.

Framtagandet av översättningen finansierades av det Ptolemeiska Egypten som ett sätt att politiskt binda en stor judisk minoritet till den hellenistiska regimen med det grekiska språket som gemensam grund. Men effekten av översättningen blev också att Septuaginta blev tillgänglig i hela den hellenistiska världen och i praktiken även den latinska, genom grekiskans status som imperiespråk vid tiden. Detta skapade också en maktkonflikt mellan judiska rabbiner i Alexandria och Jerusalem där man i Alexsandria sökte skapa en gudomlig status för Septuaginta parallell med den hebreiska texten.[11]

Tillgängligheten av Septuaginta och det faktum att den uttrycker en öppnare attityd till andra än judar innebar att kännedomen och tron på den spred sig i den hellenistiska världen ända bort till Rom. Judar i Jerusalem med omnejd, talade arameiska och grekiska snarare än hebreiska, där man kunde själv läsa Septuaginta, men måste ha hjälp av en rabbin för att läsa texterna på hebreiska. Innebörden är att apostlarna och Jesus hade läst Septuaginta på grekiska i högre grad än på hebreiska. Apostlarnas kristna mission och i synnerhet Paulus blev väldigt effektiv eftersom Septuaginta var välkänd, de refererade till den och i Nya testamentet finns hundratals direkta ordagranna referenser till Septuagintas texter och uttryck. Man övertygade såväl judar som icke-judar om kristendomen och Septuaginta blev det kristna fundamentet, det gamla testamentet. Septuaginta blev därmed en ekumenisk paradigm inom hela den kristna kyrkan fram till Vulgatas tillkomst på 300-talets sista år.

Den politiska och religiösa korselden skapar bibelversioner

[redigera | redigera wikitext]

Konstantin den store år 323 och efterföljande kejsare i Bysantinska riket skapade den imperiska kyrkan som grund att regera imperiet, där den kristna trosbekännelsen också i praktiken innebar en trosbekännelse till kejsaren i Konstantinopel. Vilket gjorde att man höll en rad koncilier för att definiera kyrkans alla attribut fram till att definiera bibeln i Konciliet i Kartago år 397, där allt arbete utgick från Septuaginta.[12] Att ifrågasätta detta innebar att man ifrågasatte imperiet, vilket Islam senare gör, där frågan är om Islam eller erövringen kom först? Politiska var också striderna i kyrkan såsom ex Ikonoklasm och Striden om Jesu väsen. Där den stora schismen år 1054 och reformationen på 1500-talet, bygger på samma typ av avståndstagande men i väldigt mycket mindre skala teologiskt än politiskt, så som Filioque som motiverar Frankerriket som det andra Rom. Där man i Gustav Vasas Sverige, Kristian IIIs Danmark-Norge och Henrik VIIIs England hade det politiska problemet att den politiska fienden de Habsburgska Tysk-romerska riket med Spanien militärt var närvarande i Rom, Påven var på fiendens sida och man konkurrerade om ekonomiska resurser. Där Reformationen i Sverige kom som ett resultat av påvlig interdikt (kyrkostrejk) mot Sten Sture den yngres Sverige, Stockholms blodbad, Gustav Vasas befrielsekrig och Grevefejden, där Svenska kyrkan framstod minst lika mycket som en politisk lösning som en teologisk.

Medan Septuaginta verkar ha blivit allmänt accepterad av judar under andra tempelperioden, har den till stor del avvisats som skriftmässig av den allmänna rabbinska judendomen sedan senantiken av flera skäl. För det första skiljer sig Septuaginta från den hebreiska källtexterna i många fall (särskilt i Jobs bok).[13] För det andra visas i översättningarna ibland en okunnighet om hebreiska idiomatiska förhållanden.[13] Ett särskilt anmärkningsvärt exempel på detta fenomen finns i Jesaja 7:14, där det hebreiska ordet עַלְמָה (' almāh, som översätts till svenska som "ung kvinna") översätts till koine-grekiska som παρθένος (parthenos, som översätts till svenska som "jungfru/oskuld"). Utan jungfrun/oskulden existerar inte Mariakulten.[14] Och andra sidan är Septuaginta i väldigt hög grad relaterad till samhället i det hellenistiska Egypten dess begrepp och samhällsfunktioner och representerar en hellenistisk Judendom, där man valt dess begrepp före begreppen i Jerusalem. Slutligen ville rabbinerna också skilja sin tradition från framväxande kristendomstradition, som i hög grad förlitade sig på Septuaginta. Septuaginta som i sig skapat en egen gudomlig status helt vid sidan av de hebreiska texterna. Detta är också grunden till Septuagintas solida ställning inom Östlig kristendom.

Detta innebar att det redan innan Jesus fanns en debatt om översättning av bibeltexter till grekiska och alternativa översättningar började dyka upp. Men inte minst visar forskningen efter man funnit bland andra Dödahavsrullarna att såväl Septuagintas som de hebreiska texterna modifierats för att stöda/förkasta de olika sidornas religiösa argument. Ingen jungfru, ingen Mariakult. Men också frågan om texter som genererade intäkter för synagogor och kyrkor var ifrågasatta, särskilt av Martin Luther. Detta i väldigt hög grad beroende på Paulus frekventa refererande till Septuagintas texter, som en del i kristen mission, kyrkans fundament och skapande av dess uttrycksformer.

De hebreiska manuskripten till Torah standardiserades från 700-800-talet och framåt till den så kallade Masoretiska bibeltexten (se även masoreter). Därvid kom Septuaginta att fullständigt förlora sin status inom judendomen – i synnerhet som den alltmer kom att användas som auktoritativ översättning av de kristna. Istället kom nya översättningar till grekiska att göras från judiskt håll, denna gång med den masoretiska texten som förlaga, till exempel bibelutgåvorna av Aquila av Sinope och Symmachus.

Vid översättningsarbetet för den latinska Vulgata såväl som i moderna bibelöversättningar ställdes man inför den fundamentala frågan vilken version av gamla testamentets böcker skall man ha som utgångspunkt. För Vulgata valde man hebreiska texter i högre grad varför det är ganska många detaljer som skiljer sig från Septuaginta (se Anno Mundi). Men i många fall är Septuaginta utgångspunkten, i synnerhet där den refereras till i Nya testamentet och de kristna ritualerna och uttrycksformerna.

Att notera är att Gamla Testamentet fastställdes till 39 böcker i Konciliet i Kartago år 397 mer än 500 år efter översättningen Septuaginta och den Masoretiska bibeltextens 24 böcker fastställdes av den allmänna rabbinska judendomen ca 1000 år efter. Så Septuaginta omfattar ursprungligen alltså även en mängd utelämnade översättningar, men publiceras som 39 böcker av östligt ortodoxa kyrkan. Skillnaden ligger också i att vissa av böckerna har utelämnats då de argumenterar för mycket för andra sidan. Martin Luthers kritik är grunden till att den katolska bibelns gamla testamente inkluderar fler böcker, apokryfer och deuterokanoniska skrifter, än den protestantiska.

Reformationen och Motreformationen (Tridentinska kyrkomötet) på 1500-talet, innebar också att latinska uttryck inte minst bibeln, översattes till en stor mängd lokala språk och blev allmänt tillgängliga utan att behöva en präst för att tillgodogöra sig texterna. Gutenbergs boktryckarkonst medförde en enorm spridning av bibeln i jättelika upplagor på lokala språk som gjorde den tillämplig för privat läsning av allmänheten. Prästernas roll blev allt mer som stöd i tolkningen av privat läsning av bibeln och organiserades såsom tidigare konkret i form av husförhör[15]. Innebörden blev också framväxten av frikyrkor såsom Puritaner, Baptister, Pingstvänner, Jehovas vittnen och Mormoner, där man har egen bibel-tolkning, egna publikationer utan stöd av präster i Paulus arv. Detta ledde i många länder till motreaktions med förbud från statens sida, såsom Konventikelplakatet i Sverige 1726 och som upphävdes 1858 och i Finland 1870. Många samfund ger bort biblar och fram till mitten av 1900-talet fanns biblar över allt, ex på hotellrum. Bibeln ges numera ut globalt i ca 100 miljoner exemplar per år och finns tillgänglig gratis online på internet, på många versioner och språk.

Under slutet av 1900-talet gjordes nyöversättningar ex Bibel 2000 i Sverige och Nova Vulgata[16] där man genom modern vetenskaplig teknik, forskning och arkeologiska fynd såsom dödahavsrullarna som ger bättre tillgång till antikt källmaterial än i antikens Vulgata på 300-talet.[17]

Texttillägg, apokryfer och deuterokanoniska skrifter

[redigera | redigera wikitext]

Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända böckerna i Gamla testamentet finns även ytterligare tillägg till Gamla testamentet. Medan katolska och ortodoxa kyrkor omfamnar dessa texter som en del av bibelkanon har kyrkosamfund med rötter i reformationen i olika hög grad avfärdat hela eller delar av texterna, och benämnt dem som gammaltestamentliga apokryfer.

Tio av de apokryfiska böckerna är kanoniska för romersk-katolska kyrkan; inom ortodoxin inkluderas samma böcker med några ytterligare texttillägg. Trots att den ortodoxa kyrkan använder den grekiska Septuaginta som sin standardtext, har dessa texter ändå en annan ställning än de böcker som ingår i den hebreiska bibeln, [18] och kallas därför för deuterokanoniska skrifter.

Apokryferna har funnits med i alla svenska officiella bibelöversättningar utom i 1917 års bibel, där de gavs ut separat 1921. Reformatorn Martin Luther lade dock till en bok bland apokryferna som inte fanns med i den katolska kanon, nämligen Manasses bön. Därmed ingick totalt 11 böcker i Luthers version av apokryferna, såsom de är i till exempel Bibel 2000[19].

Etymologi - bibeln

[redigera | redigera wikitext]

Det svenska ordet bibel har kommit in i svenska språket från det grekiska ordet τὰ βιβλία via latinet.[20] Ordformen ”bibel” kan spåras tillbaka till år 1620.[20] Tidigare ofta som Biblia, så 1541 då Biblia på Swensko utkom, även kallad Gustav Vasas Bibel[20] Grekiskans τὰ βιβλία, ta biblia, ”böckerna” är en pluralform av ordet βιβλίον, biblion med betydelsen “liten bok”.[21] Detta ord är i sin tur en så kallad diminutiv form av ordet βιβλος med betydelsen ”papyrus, bokrulle, bok”.[21] Även formen βύβλος bublos, förekommer. Troligen kommer ordet från namnet på den feniciska hamnstaden Byblos, även kallad Gebal. Från denna stad skeppades nämligen papyrus till Grekland, där man sedan använde det till skrivmaterial.[22][20]

Den judiske författaren Josefus använder pluralformen τὰ βιβλία, ta biblia, ”böckerna”, om de judiska heliga skrifterna i sin skrift Judiska fornminnen. Även i Aristeasbrevet skrivet ungefär två hundra år tidigare omtalas de judiska skrifterna med detta namn.[23] Nya testamentets skrifter kallades ursprungligen endast "hågkomster" eller "minnesanteckningar" [24] men kom i och med helbibelutgåvorna (där Nya testamentet inkluderades) snart att även de betecknas som "skrifter" och en av de första exempel vi har på detta är från Johannes Chrysostomos som refererar till just "skrifterna" eller "böckerna" (τὰ βιβλία), då han avser både Gamla och Nya testamentet.[25]

Under 800-900 talen började man så småningom att uppfatta pluralformen ”biblia”, ”böckerna”, som ett ord i singularis femininum med betydelsen ”boken”. De båda orden har i nominativ samma utseende. Ordet med betydelsen "boken" har sedan kommit in som lånord i moderna västerländska språk[26]

Bibeln i olika trossamfund

[redigera | redigera wikitext]

Judendomen

[redigera | redigera wikitext]

Judendomen har 24 böcker i sin Bibel, på hebreiska Tanach, även kallad Hebreiska Bibeln. Den innehåller 24 böcker som motsvarar det som i kristendomens bibelkanon kallas Gamla testamentet men med en annan ordning och uppdelning.

Kristendomen

[redigera | redigera wikitext]

Kristna utgåvor av hela Bibeln delar upp böckerna i Gamla och Nya testamentet där det Gamla testamentet utgörs av omkring 39 böcker (apokryfer oräknade) och Nya testamentet 27. Gamla testamentets 39 böcker är desamma som de 24 böcker som utgör judendomens Torah. De har dock en annan ordning och uppdelning. Till exempel utgör Samuelsböckerna, Kungaböckerna och Esra-Nehemja endast tre böcker i Tanach medan de räknas som sex olika böcker i de flesta kristna utgåvor av Bibeln. Detsamma gäller Tolvprofetboken som i kristna biblar kan sägas behandlas som tolv individuella böcker medan de i Tanach hålls ihop till en.

Nya testamentet förhåller sig i all väsentlighet enligt kristen dogmatik till Gamla testamentet som en tolkningsnyckel: det är genom texterna om Jesus och hur de första kristna använde det Gamla testamentets skrifter som deras djupaste mening blir uppenbar och förklarad. Därav blir det naturligt att hålla ihop dessa två skriftsamlingar som en även om den första kyrkan ännu inte hade något skrivet Nya testamentet utan endast predikade det kristna budskapet utifrån Tanach. Då berättelsen om Jesus är så central för den kristna kyrkan har dock Nya testamentet, och då särskilt de fyra evangelierna, fått särskilt stort utrymme och i liturgiska kyrkor läses vanligen endast en gammaltestamentlig text och två nytestamentliga vid det som i gudstjänsten brukar benämnas "Textläsningen" och det vanliga är att predikan sker utifrån evangelietexten.

Sista dagars heliga-rörelsen

[redigera | redigera wikitext]

Inom Sista dagars heliga-rörelsen, även kallade mormonkyrkan, anses Bibeln bära på gudomliga sanningar. Rörelsens grundare Joseph Smiths bibelöversättning har blivit normerande för hur bibeltexten ska förstås. Översättningen ges ut av Community of Christ, som är rörelsens nästa största samfund.

Inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som är Sista dagars heliga-rörelsens i särklass största samfund, används ofta samma bibelversioner som i kristna samfund, men Joseph Smiths översättning ger intressanta inblickar och stöd till tolkning av bibeltexten.

Andra religioner

[redigera | redigera wikitext]

Jehovas Vittnen anser att Bibeln bär på gudomliga sanningar, och använder sig av en egen – av samfundet godkänd – bibelöversättning.

Delar av eller hela Bibeln används också som helig skrift av Samaritanism och inom Rastafari.

Bibeln på svenska

[redigera | redigera wikitext]
Fördjupning: Svenska bibelöversättningar

Mall:Bibeln på svenska För att göra bibeln tillgänglig för en bredare läsekrets har bibeln översatts till en mängd moderna språk, däribland svenska. Översättningarna kan som enklast antingen vara översatta med fokus på att det ska vara korrekt ord-för-ord, tanke-för-tanke, parafras eller när det gäller hymner och liknande att de ska vara melodiskt sammanhängande. Men då ord ofta har olika meningar och utsträckningar i olika språk tvingas en översättare alltid göra val. På svenska finns ett flertal olika bibelöversättningar. Den äldsta kända tillhörde kung Magnus Eriksson.[27] Den har dock gått förlorad och man vet inga detaljer om den. Nedan följer ett urval av de mest kända:

Officiella svenska översättningar och revisioner

[redigera | redigera wikitext]

Andra större svenska översättningar

[redigera | redigera wikitext]

Nya testamentet

[redigera | redigera wikitext]

En av 1900-talets största bibelkännare, den framlidne Hugo Odeberg, försökte även med en egen översättning av Nya testamentet. Han kom inte längre än till Evangelierna och Apostlagärningarna. Emellertid finns det han översatt utgivet i boken "De fyra Evangelierna och Apostlagärningarna".[29]

Fil:Linköpings domkyrka, den 23 juni 2008, bild 1.jpg
Fragment av en gravsten daterad till andra hälften av 1000-talet, som hittats under golvet i Linköpings domkyrkas norra sidoskepp. Den latinska texten lyder: Memento me cum veneris in regnum tuum (Herre, kom ihåg mig då du kommer i ditt rike). Orden syftar på den bön en av de tillsammans med Jesus korsfästa rövarna enligt Lukasevangeliet 23:42 ska ha riktat till honom. Detta kan vara den äldsta kända bibelinskriptionen i Sverige.

Översättningar i Norden

[redigera | redigera wikitext]

Inom kungariket Sverige översattes Bibeln även till finska, Nya testamentet 1548 av Mikael Agricola, och hela Bibeln 1642. Agricola räknas därför som grundläggaren av finska som litterärt språk. Nästa officiella finska översättning gjordes 1933/1938. Bibeln översattes 1694 till lettiska av Johann Ernst Glück, även detta inom kungariket Sverige. Nya testamentet översattes 1686 till sydestniska och 1715 till nordestniska (se artikeln om Estniska evangelisk-lutherska kyrkan). Hela Bibeln på estniska utkom 1739 under ryskt välde. Till umesamiska översattes Nya testamentet 1755 och hela Bibeln 1811.

På danska och norska finns ofullständiga medeltida översättningar. Efter reformationen trycktes Nya testamentet på danska 1524, översattes på nytt 1529 av Christiern Pedersen, och hela Bibeln 1550. Nya översättningar gjordes 1589 och 1633. Hans Poulsen Resen gjorde 1607 en ny översättning som närmare ansluter till originaltexterna, och som har reviderats 1647 av Hans Svane, en tradition som fortsatt i utgåvor 1740 och 1871. Officiella översättningar utgavs 1931/1948 och 1992.

I Norge användes de danska utgåvorna långt in på 1800-talet. På norska (riksmål/bokmål) utkom först apokryferna 1873, Gamla testamentet 1891 och Nya testamentet 1904. På landsmål/nynorska utkom Nya testamentet 1904 och hela Bibeln 1921.

Äldre översättningar till andra språk

[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera äldre och för bibelöversättningstraditionen mycket viktiga översättningar till andra språk än grundspråken hebreiska/arameiska och grekiska. Nedan följer de som haft störst betydelse i bibelhistorien:

Se även

[redigera | redigera wikitext]
Fil:The Inspiration of Saint Matthew by Caravaggio.jpg
Matteus och ängeln, målning av Caravaggio (1602).

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ ”The battle of the books”. The Economist. 22 December 2007. https://www.economist.com/node/10311317?story_id=10311317. 
  2. ↑ Schaff, Philip (1888). A selected library of the Nicene and Post-Nicene Fathers of the Christian Church. sid. Vol IV, Athanasius Letters No 39 
  3. ↑ Pratt, John P. (1998) (oktober 1998). ”When Was Judah's 70-Year Babylonian Captivity?”. The Ensign. The Church of Jesus Christ of Latter-day Saint. sid. 64–65. http://www.johnpratt.com/items/docs/captivity.html. Läst 2 september 2011. 
  4. ↑ ”Talmud and Midrash (Judaism) :: The making of the Talmuds: 3rd–6th century”. Encyclopædia Britannica. 2008. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/581644/Talmud-and-Midrash/34869/The-making-of-the-Talmuds-3rd-6th-century#ref=ref24372. Läst 28 oktober 2013. 
  5. ↑ Josephus, Peri tou Ioudaikou polemou ("Om det judiska kriget") IV.11.1
  6. ↑ Tacitus, Historiae II.82
  7. ↑ Horbury, W. (2014). Hadrian and Pius. In Jewish War under Trajan and Hadrian (pp. 278-428). Cambridge: Cambridge University Press. doi:10.1017/CBO9781139049054.005
  8. ↑ Pasachoff, Naomi E.; Littman, Robert J. (2005). ""Operation Magic Carpet" and "Operation Ezra and Nehemiah"". A Concise History of the Jewish People. Rowman & Littlefield. ISBN 9780742543669. Retrieved June 28, 2008.
  9. ↑ Glanz, James. ”In Israel, Iraqi Jews Reflect on Baghdad Heritage”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2016/04/28/world/middleeast/in-israel-iraqi-jews-reflect-onbaghdad-heritage.html. 
  10. ↑ ”Immigration to Israel: Operation Ezra & Nehemia - The Airlift of Iraqi Jews”. JVL. https://www.jewishvirtuallibrary.org/operation-ezra-and-nehemia-the-airlift-of-iraqi-jews. 
  11. ↑ The Septuagint: The Translation That Accidentally Created Christianity https://www.youtube.com/watch?v=IjUAL_FaCBg
  12. ↑ The Septuagint - The Bible translation that paved the way to Christianity. Prof. James Aitken https://www.youtube.com/watch?v=rl1Y7NijY1U
  13. ↑ 13,0 13,1 Toy, Crawford Howell; Gottheil, Richard (1906). ”Bible Translations: The Septuagint”. The Jewish Encyclopedia. New York: Funk & Wagnalls. https://www.jewishencyclopedia.com/articles/13432-septuagint#anchor3. Läst 25 december 2022. 
  14. ↑ Sweeney, Marvin A.. Jesaja 1– 39: Med en introduktion till profetisk litteratur. The Forms of the Old Testament Literature (1st). William B. Eerdmans Publishing Company. Sid. 161. ISBN 0802841007. 
  15. ↑ Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan, Ett biskopsbrev om kyrkans ämbete https://kyrkligdokumentation.nu/wp-content/uploads/2023/02/biskopsbrev-1990-3.pdf
  16. ↑ Nova Vulgata online https://www.vatican.va/archive/bible/nova_vulgata/documents/nova-vulgata_index_lt.html
  17. ↑ The Literal Character of the Vulgate https://www.bible-researcher.com/vulgate4.html
  18. ↑ Meyendorff, John (1983). Byzantine Theology – Historical Trends and Doctrinal Themes (rev. 2nd). New York: Fordham University Press. sid. 7 
  19. ↑ Bibel 2000 online https://www.bibeln.se/
  20. ↑ 20,0 20,1 20,2 20,3 Hellquist, Elof (1948). Svensk etymologisk ordbok. Bd 1, A-N. Lund: Gleerup. Libris 11182 
  21. ↑ 21,0 21,1 Heikel, Ivar A.; Fridrichsen Anton (1973) (på klassisk grekiska). Grekisk-svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna (2. uppl.). Lund: Gleerup. Libris 1165782 
  22. ↑ Artiklarna ”papyrus” och ”Gebal” i Engnell Ivan, red (1962-1963). Svenskt bibliskt uppslagsverk (2. uppl.). Stockholm: Nordiska uppslagsböcker. Libris 8197937 .
  23. ↑ Ordet βιβλίον Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament (1933).
  24. ↑ Gerhardsson Birger, Hartman Lars, red (1969). En bok om Nya testamentet. Lund: Gleerup. sid. 100. Libris 466363 
  25. ↑ Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament (1933).
  26. ↑ Artikeln "bibeln" i Encyclopedia of Religion and Ethics (1909).
  27. ↑ Frågor om översättningens historia Arkiverad 27 september 2008 hämtat från the Wayback Machine. bibeln.se
  28. ↑ Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström, fjärde upplagan, 1921. Första delen i Projekt Runeberg
  29. ↑ De fyra evangelierna och Apostlagärningarna. Stockholm: BV-förl. 1996. Libris 7646245. ISBN 91-7518-170-3 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Litteratur

[redigera | redigera wikitext]
  • Libris stora handbok till bibeln, huvudredaktör Pat och David Alexander, Svensk red Sune Fahlgren (översättning Ewa Edén-Modén), 2012
  • Lietzmann, Hans, Från fornkyrkan. Stockholm: 1935.
  • The New Jerome Biblical Commentary. Edited by Raymond E. Brown, Joseph A. Fitzmyer & Roland E. Murphy. Upper Saddle River, N.J.: Prentice Hall 1999.
  • Entre Galilée et l'Église, la Bible: une mise au point. Étude. Joël Col. ISBN 2-9520299-0-3, AutoEdition Méguila, 2003.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]

Mall:Gamla Testamentet Mall:Nya Testamentet

Hämtad från ”https://wiki.viberq.org/w/index.php?title=Bibeln&oldid=15413”