Franska revolutionen
| Franska revolutionen | |
| Fel vid skapande av miniatyrbild: Stormningen av Bastiljen, 14 juli 1789. | |
| Datum | 5 maj 1789–9 november 1799 (10 år, 6 månader och 4 dagar) |
|---|---|
| Plats | Kungariket Frankrike Kungariket Frankrike |
| Efterspel |
|
| Frankrikes historia | |
| Frankrikes flagga före 1789 och mellan 1814 och 1830 Frankrikes flagga Denna artikel är en del av en serie | |
| Tidsaxel | |
|---|---|
| Gallien (–486) | |
| Frankerriket (tidigt 400-tal–483) | |
| Frankrike under medeltiden (486–1453) | |
| Hundraårskriget (1337–1453) | |
| Tidigmoderna Frankrike (1453–1789) | |
| Franska revolutionen (1789–1799) | |
| Första republiken (1792–1804) | |
| Första kejsardömet (1804–1814) | |
| Bourbonska restaurationen (1814–1830) | |
| Julimonarkin (1830–1848) | |
| Andra republiken (1848–1852) | |
| Andra kejsardömet (1852–1870) | |
| Tredje republiken (1870–1940) | |
| Vichyregimen (1940–1944) | |
| Frankrikes provisoriska regering (1944–1946) | |
| Fjärde republiken (1946–58) | |
| Femte republiken (1958–) |
Franska revolutionen (franska: Révolution française [ʁevɔlysjɔ̃ fʁɑ̃sɛːz]) var en revolution i Frankrike under slutet av 1700-talet som kraftigt påverkade landets politiska och sociala struktur. Revolutionen anses ha inletts med stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 och avslutats med Napoleon Bonapartes statskupp i november 1799, Brumairekuppen.[1]
Revolutionen orsakades av flera händelser och processer. Under 1700-talet hade upplysningsfilosofer som Voltaire och Rousseau lyft fram nya tankar om hur en stat kunde organiseras baserat på förnuft. Den ekonomiska och sociala ojämlikheten mellan olika klasser i Frankrike var hög, där en stor del av skatterna betalades av bönder och borgare, medan adel och präster i flera fall var undantagna skatt. Den franska staten var dessutom djupt skuldsatt efter militära engagemang i bland annat sjuårskriget och det amerikanska revolutionskriget.
Revolutionen innebar att första franska republiken utropades 1792, men hade även stor inverkan på övriga Europa och världen, och definieras som början på senmodern tid. Revolutionen ledde till att feodala privilegier avskaffades, samhällen sekulariserades, metersystemet spreds och att total krigföring uppfanns.[2] Detta gjorde Frankrike framgångsrikt i Franska revolutionskrigen, vilket ledde till att en rad europeiska monarkier ersattes av republiker. Manlig rösträtt infördes en kort period 1792, och mer långvarigt efter februarirevolutionen 1848 då andra franska republiken utropades. I förlängningen bidrog de båda franska revolutionerna till såväl socialistiska revolutioner som till spridande av liberal demokrati. Den franska revolutionen hade stor betydelse för den ryska revolutionen 1905 och dess idéer inspirerade Mao Zedong i att bygga en kommunistisk stat i Kina.[3]
Orsaker
[redigera | redigera wikitext]Den gamla ordningen
[redigera | redigera wikitext]Under 1700-talet framstod den gamla samhällsordningen i Frankrike - l'ancien régime - som förlegad och ineffektiv. Frankrike hade flera inslag av feodalism och en absolut monark, samtidigt som skatterna fördelades ojämlikt mellan klasser och regioner. Inom staten fanns en väldig byråkrati som av många främst tycktes existera för att ge arbete åt en särskild klass av ämbetspersoner.[4]
Sociala och ekonomiska orättvisor
[redigera | redigera wikitext]De breda folklagren hade ofta ont om mat samtidigt som den övre delen av adeln levde ett luxuöst liv med hög konsumtion, vilket gjorde att spänningarna mellan klasserna var hög.[4] Adeln var i flera fall undantagna skatt, bland annat jordskatten taille. Den katolska kyrkan, som ägde ca 10% av marken i Frankrike, hade inga skatteplikter alls utan betalade en frivillig avgift till staten. Även om både prästerskapet och adeln hade många privilegier så var det inte en poilitiskt homogen grupp. Så väl bland präster som inom adeln fanns det de som ville ha ett systemskifte, där vissa ville se en konstitutionell monarki och vissa som till och med förordade en republik.[5]
Skattesystemet innebar att bönderna fick betala en oproportionerligt stor del av skatten. Beräkningar visar att mellan en tredjedel och hälften av en jordbrukares inkomst gick till skatter, samt avgifter till kyrka och feodalherrar. Trots att en stor del av rikedomen genererades i andra sektorer så stod jordbruksfastigheter för mer än hälften av skatteinkomsterna.[6]
En växande medelklass
[redigera | redigera wikitext]Medelklassen eller borgarklassen hade under åren före revolutionen växt och fått allt större makt. I klassen ingick bland annat rika köpmän, byråkrater, hantverkare och vissa arbetargrupper.[4] Samtidigt saknade många borgare formell politisk makt, något man aktivt strävade för att uppnå.[7] Under revolutionen kom medelklassen att spela en central roll tillsammans med liberaler från prästerskapet och adeln, inte minst i revolutionens inledande faser.[4] Även om ungefär hälften av bönderna var fattiga eller jordlösa, så fanns det en betydande grupp bönder som ägde land och även hade tillgodogjort sig utbildning och högre levnadsstandard. De ville, precis som borgarna, avskaffa de feodala institutionerna för att kunna få möjligheter att bruka jorden som adliga jordägare.[7]
Föråldrade institutioner
[redigera | redigera wikitext]Vid ett flertal tillfällen under 1700-talet gjordes försök att förändra skattesystemet, vilket allt som oftast misslyckades på grund av motstånd från adeln och parlementen. Parlementen var domstolar som ansvarade för att registrera kungliga dekret, vilka genom registreringen räknades som lag. Domstolarna utvecklades successivt till en politisk och juridisk maktfaktor som stod emot försök från den franska kronan att reformera skattesystemet. Motståndet hade delvis sin grund i att välbärgade individer kunde köpa sig platser i domstolarna, något som utgjorde en inkomstkälla för staten men samtidigt gjorde det svårt att avsätta ledamöter.[6] Den franska förvaltningen bestod dessutom av en rad överlappande system som hade byggts upp under flera århundraden, där olika regioner kunde ha olika bestämmelser och där de i olika grad var underställda kronan. Komplexiteten i den statliga administrationen blev ännu ett hinder till olika reformer.[6]
Demografi och jordbruk
[redigera | redigera wikitext]Befolkningen i Frankrike - liksom i många delar av Europa - hade sedan åtminstone 1730 fått allt högre levnadsstandard med en lägre dödlighet, något som bidrog till en kraftig befolkningsökning. För hela Europa fördubblades befolkningen mellan 1715 till 1800 och i Frankrike levde det år 1789 ca 26 miljoner människor, något som satte ytterligare press på samhällsordningen. Situationen innebar en högre efterfrågan på mat och konsumtionsvaror.[7] Den ökande befolkningen i kombination med systemet där jord delades mellan söner skapade ett underskott av jord, där hälften av bönderna helt saknade mark eller hade en marginell bit mark att bruka. Fördelningen av mark gjorde att många områden var mycket sårbara för dåliga skördar.[6]
När man 1730 upptäckte guldfyndigheter i Brasilien ledde det till en generell prisökning i västvärlden och en gynnsam konjunktur. Runt 1770 vände trenden och ekonomiska kriser blev allt vanligare, med krav på sociala reformer som följd.[7] Jordbruket - som var Frankrikes viktigaste näring - drevs ofta småskaligt och med låg avkastning, vilket ökade sårbarheten för regional missväxt och efterföljande hungersnöd. Årtiondena före revolutionen hade dock generellt gett goda skördar, något som vände på 1780-talet med fler år med missväxt. Samtidigt var den allmänna konjunkturen på nedåtgående, vilket ledde till allt högre priser och omfattande arbetslöshet.[4]
,_by_John_Trumbull.jpg){kind=link}
Militära konflikter
[redigera | redigera wikitext]Frankrike drabbades av flera militära och diplomatiska motgångar under andra hälften av 1700-talet. Från 1756 bröt Frankrike sin tidigare allians med Preussen och lierade sig i stället med Österrike, vilket drog in landet i sjuårskriget (1756-63). Samtidigt pågick det fransk-indianska kriget (1754-63) i Nordamerika mot Storbritannien och deras kolonier, samt ett proxykrig i Indien mellan de Franska och Brittiska ostindiska kompanierna. På samtliga kontinenter led Frankrike nederlag: man förlorade kolonin Nya Frankrike till Storbritannien, tappade inflytande i Indien och den franska armén förlorade flera slag mot den preussiska militären.[6]
Den 10 maj 1774 dog kung Ludvig XV och den unge och lättpåverkade Ludvig XVI ärvde tronen. Den nye kungen övertygades att involvera Frankrike i den amerikanska revolutionen för att försvaga Storbritannien, samtidigt som den franska statsskulden steg betydligt och idéer från de amerikanska revolutionärerna spred sig till Frankrike.[8] Den franska statskassan pressade svårt av de militära engagemangen, samtidigt som man hade ingått ett ofördelaktigt handelsavtal med Storbritannien.[4]
Upplysningen
[redigera | redigera wikitext]Upplysningsfilosoferna var en grupp intellektuella som baserat på tankegods från 1600-talsfilosofer som John Locke, René Descartes och Baruch Spinoza drog slutsatser om hur det politiska, ekonomiska och sociala livet bäst borde organiseras. Exakt vilka reformer som ansågs nödvändiga varierade, men Charles-Louis de Secondat Montesquieus, Voltaires och Jean-Jacques Rousseaus idéer tycktes implicera nödvändigheten av en revolution. Upplysningsidéerna spreds inte minst av de med högre utbildning genom olika "idésällskap" som dök upp vid tiden, exempelvis frimurarloger, jordbrukssällskap och lässalonger.[7]
De bakomliggande faktorerna
[redigera | redigera wikitext]1788 drabbades Frankrike av en missväxt som ledde till stigande livsmedelspriser, vilket gjorde att reallönerna för alla som fick sin lön i pengar sjönk drastiskt. Samtidigt gjorde en kris inom handeln och förlagsindustrin att arbetslösheten ökade. Efter det mycket dåliga skördeåret följde också en mycket hård vinter. Det gjorde att folk bröt sig in i hus och förråd för att skaffa mat och tak över huvudet.[9] Dessutom hade den franska staten samma år hamnat i akut brist på pengar vilket tvingade Ludvig XVI att samtidigt som landet var i djup kris sammankalla generalständerna för att skapa ett fungerande beskattningssystem.[9]
Finansiell och politisk kris 1787-89
[redigera | redigera wikitext]
År 1786 var det dags att betala lånen från krigsföretaget i Amerika[10], vilket föranledde finansministern Charles-Alexandre Calonne att uppsöka kung Ludvig XVI för att meddela att Frankrike inte kunde betala sina skulder. Calonne föreslog att en rad finansiella reformer skulle genomföras och att notabelförsamlingen skulle kallas in för att formellt godkänna reformerna.[8] Tanken var att genom reformerna stärka Frankrikes kreditvärdighet och öppna möjligheter för nya lån till bättre räntevillkor.[6]
Notabelförsamlingen avvisade dock Calonnes reformer och dess ordförande, hertigen av Orléans, krävde politiska reformer för att församlingen skulle gå med på förändringarna.[6] Man menade att enbart generalständerna hade auktoritet att godkänna de radikala förslagen.[8] Generalständerna bestod av första (adel), andra (präster) och tredje ståndet, där det sista bland annat omfattade borgare, bönder och arbetare. Det slutade med att kungen upplöste notabelförsamlingen och ersatte Calonne som finansminister med Étienne Charles de Loménie de Brienne.[6]
Motstånd från parlementen
[redigera | redigera wikitext]Briennes förslag var att reformerna skulle införas genom att godkännas av de franska parlementen (en särskild typ av lagdomstol), särskilt den i Paris. Även här stötte man på patrull och parlementet i Paris krävde precis som notabelförsamlingen politiska reformer[6] och att generalständerna inkallades[8] för att acceptera de finansiella förslagen.[6] Kung Ludvig reagerade genom att upplösa parlementet, vilket ledde till en häftig debatt där parlementet ville framställa sig själv som försvarare mot kunglig despotism.[6] Med sitt motstånd mot kungamakten fick parlementen ett starkt folkligt stöd och när kungen upplöste domstolarna utbröt flera kravaller. Särskilt känd är kravallen i Grenoble den 7 juni 1788, där de tre ständerna i Dauphiné samlades utan kronans godkännande i vad som blivit känt som Kakeldagen.[8]
Efter reaktionerna på parlementens upplösning backade kungen och beslöt att utnämna den populäre Jacques Necker som ny finansminister. Ludvig XVI bestämde i samråd med Necker[6] även att generalständerna skulle sammankallas till maj 1789.[8]
Generalständerna sammankallas (maj-juni 1789)
[redigera | redigera wikitext]Formerna för generalständernas möte
[redigera | redigera wikitext]De franska generalständerna hade inte mötts sedan 1614 och institutionen återspeglade på många sätt ett medeltida franskt synsätt på hur samhället var uppbyggt. Generalständerna bestod av tre stånd: Första ståndet representerade prästerskapet, andra ståndet bestod av adeln och tredje ståndet bestod av representanter från övriga delar av befolkningen.[6] Från början tänkte man sig att varje stånd skulle ha lika många delegater, något som dock ändrades av kungen när en pamflettkampanj drogs igång inför valen. I stället fick tredje ståndet dubbelt så många representanter.[6]
Varje stånd höll egna val av representanter inför sammanträdet. I samband med valen skapades även listor över klagomål ("cahiers de doleances") som delegaterna skulle överräcka till kungen.[6] Totalt röstade 6 miljoner i valen till generalständerna och 25 000 listor med klagomål sammanställdes.[8] 303 delegater röstades fram för prästerna, 282 för adeln och 578 från tredje ståndet. Ungefär 2/3 av representanterna från tredje ståndet var jurister, domare, notarier eller yrkesarbetare som var vana vid offentliga debatter och att hålla tal.[6]
Ludvig XVI sammankallade generalständerna i sitt slott Versailles utanför Paris den 5 maj 1789.[11]
De tidigare notabelförsamlingarna som hade kallats in, och som bestod av högadeln, hade inte åstadkommit något resultat. Enligt lagen skulle stånden ha lika många representanter i riksdagen. Det tredje ståndet hade dock, i tron att man skulle rösta per capita, fått ett löfte att de skulle få sända 578 representanter (adeln fick 291 och prästerna 270).[11] Men när ständerna hade församlats höll kungen och de första två stånden fast vid att man skulle rösta med en röst per stånd, vilket skulle göra att de behöll sin majoritet.
Nationalförsamlingen utropas
[redigera | redigera wikitext]Den 17 juni utropade det tredje ståndet att de från den dagen skulle utgöra en nationalförsamling (Assemblée nationale constituante), till vilken medlemmar från övriga stånd var välkomna att ansluta. En vecka senare anslöt 150 representanter från prästståndet, medan adeln protesterade och menade att idén om en nationalförsamling var olaglig.[10] Nationalförsamlingen såg sig själv som Frankrikes enda legitima folkrepresentation med rätt att fatta beslut om lagar och skatter. Detta har av flera historiker kallats "den juridiska revolutionen".[11]
Efter den här utvecklingen blev Ludvig XVI tvungen att klargöra sin ställning i frågan om nationalförsamlingen och generalständerna. Kungen lät stänga det tredje ståndets sammanträdesrum och meddelande att alla representanter skulle samlas den 23 juni för att lyssna på ett tal från kungen. Nationalförsamlingens representanter beslöt att samlas i ett närliggande bollhus den 20 juni 1789. Där svor de eden i Bollhuset, som innebar att de skulle fortsätta mötas tills de hade givit Frankrike en ny grundlag.[10]
Kungens reaktion
[redigera | redigera wikitext]Vid kungens tal den 23 juni meddelande han att han skulle skydda medborgerliga friheter, gick med på finansiell jämlikhet och lovade att generalständerna skulle hålla regelbundna sammanträden i framtiden. Generalständerna skulle dock diskutera sina frågor var för sig i varje stånd, snarare än gemensamt. Enligt kungen skulle landet bli en konstitutionell monarki, men där varje stånd behöll sin "uråldriga" plats. Uttalandet var ett sätt för kungen att liera sig med adeln, medan de liberala "patrioterna" reagerade negativt.[10]
Representanterna från nationalförsamlingen vägrade efter kungens presentation att återsamlas i sina respektive möteslokaler. Kungens hovmarskalk beordrade representanterna att gå tillbaka till sina lokaler, på vilket nationalförsamlingens ordförande Jean-Sylvain Bailly menade att församlingen utgjorde den samlade nationen och därför inte kunde ta emot några order.[10] Motståndet oroade kungen som några dagar senare (27 juni) beordrade de kvarvarande representanterna att ansluta sig till nationalförsamlingen.[12] Den 9 juli bytte församlingen namn till den konstituerande nationalförsamlingen.[7]
Parisupproret (juli 1789)
[redigera | redigera wikitext]Truppförflyttningar runt Paris
[redigera | redigera wikitext]Accepterandet av nationalförsamlingen visade sig bara vara en taktisk reträtt.[11] Den 26 juni hade flera regementen fått order om att marschera mot Versailles och Paris, samtidigt som styrkorna i det gamla fortet Bastiljen i Paris förstärktes.[6] Spänningarna fortsatte att öka under julis första dagar, där Parisborna blev rädda att kungen skulle försöka sig på en militär statskupp.[13]
Det stod snart klart att schweiziska och tyska legosoldater förflyttades mot Paris, vilket ytterligare spädde på oron. Man fruktade att de utländska legosoldaterna var mer benägna att anfalla staden jämfört med franska trupper. Ludvig XVI uppgav å sin sida att soldaterna syftade till att försvara den nyligen etablerade nationalförsamlingen. Kungens intention att göra upp med nationalförsamlingen blev för många ännu tydligare när han den 11 juli avskedade den populäre och reforminriktade finansministern Necker.[13]
Paris beväpnar sig
[redigera | redigera wikitext]Nyheten om Neckers avgång nådde Paris den 12 juli[13], vilket i kombination med allt fler soldater runt staden gav upphov till ilska och rädsla i Paris. En uppretad folkmassa samlades vid Palais Royale för att protestera mot avsättandet av Necker. Vid mötet höll Camille Desmoulin, en radikal advokat och journalist, ett tal där han uppmanade demonstranterna att göra uppror. Deltagarna i upproret tog på sig gröna band (grönt var en symbol för frihet) och började plundra vaktposteringar på vapen och lagerlokaler för att hitta mat. En nyckelfaktor för att upproret skulle lyckas var att det franska gardesregementet vägrade ingripa mot upprorsmakarna och istället anslöt sig till dem.[6]
De mer konservativa elementen av Paris borgare samlade valförsamlingarna för Paris 60 distrikt för att välja en centralkommitté och ta över styret över staden. Centralkommittén gick samman med den äldre stadsfullmäktige och etablerade ett nytt styre för staden med Jacques de Flesselles som ordförande. Den nya kommittén beslutade snabbt att skapa ett nationalgarde som tillsammans med det franska gardet skulle skydda staden från kungligt förtryck och upprätthålla ordning i Paris.[13]
Stormningen av Bastiljen
[redigera | redigera wikitext]Rykten gick om att kungens trupper skulle begå en massaker på civila, vilket gjorde det alltmer angeläget att få tillgång till vapen och krut. På morgonen den 14 juli stormade 80 000 människor Hôtel des Invalides där man hittade ungefär 30 000 musköter. Man fann dock inget krut, utan detta hade några dagar tidigare flyttats till den medeltida befästningen Bastiljen. Bastiljen hade använts som fängelse sedan 1600-talet, men setts som allt mer föråldrat och i juli 1789 fanns där bara sju fångar.[13]
Mot eftermiddagen den 14 juli rörde sig en folkmassa mot Bastiljen för att kräva krut. Syftet var alltså inte att varken attackera befästningen eller släppa ut de fångar som satt i fortet. Några talespersoner från folkhopen trädde fram och började förhandla med fortets befälhavare Bernard-René de Launay om att man ville att: 1) Launay skulle dra tillbaka befästningens kanon som var riktad mot folkmassan och 2) att man skulle överlämna Bastiljens krutförråd. de Launay gick med på att dra tillbaka kanonen, men vägrade lämna över krutet. Under förhandlingarnas gång lyckades belägrarna trycka sig in till Bastiljens inre gård, där fortets styrkor öppnade eld mot massan.[13]
Mellan kl 1 och 3 pågick strider om kontrollen över Bastiljen. När det franska gardet kl 3 fick fram en kanon som riktades mot fortet valde de Launay att kapitulera. De Launay mördades strax därefter tillsammans med Jacques de Flesselles som man ansåg hade vilselett folkmassan i sökandet efter vapen. Därefter gick folk loss på Bastiljen och började montera ner fortet. I och med detta hade kungens trupper fördrivits från staden och Parisupproret var över. Nationalgardet såg efter stormningen till att ta kontrollen över gatorna och att avväpna kvarvarande upprorsmakare.[13]
Reaktioner på Bastiljens fall
[redigera | redigera wikitext]Stormningen av Bastiljen var en av de första händelserna under revolutionen där sansculotterna (de fattigare delarna av befolkningen som bar långbyxor istället för knäbyxor) tog en ledande position och drev på det revolutionära förloppet. Händelsen kom även att få betydelse som en av de första verkligt blodiga sammandrabbningarna, en föraning av skräckväldet som skulle komma senare.[14]
Ludvig XVI meddelade den 15 juli att de militära trupperna skulle dras tillbaka från Parisregionen. På kvällen samma dag mötte han och drottning Marie-Antoinette en folksamling i Versailles. Markisen av Lafayette höll ett tal där han förklarade kungens agerande med att kungen hade blivit vilseledd. Lafayette utsågs samtidigt till befälhavare för nationalgardet och Jean Sylvain Bailly utsågs till borgmästare för Paris. Ingen av utnämningarna gjordes dock av kungen, något som visade på Ludvig XVI:s falnande makt.[14]
Dagen efter mötet i Versailles tog kungen symboliskt emot en blå och röd revolutionär kokard av Paris borgmästare Bailly. Senare kompletterades kokarden med Bourbonhusets vita färg och därigenom skapades den moderna franska trikoloren.[14]
Stormningen av Bastiljen och dess efterspel chockerade kungens bror, greven av Artois, som den 16 juli bestämde sig för att fly från Versailles tillsammans med ett följe rojalister. De lämnade snart Frankrike och blev den första vågen av utvandrare under revolutionen.[14]
Konstitutionell monarki
[redigera | redigera wikitext]._Insurrection_paysanne,_%C3%A9migration_des_Princes_et_des_Courtisans_de_leurs_Ch%C3%A2teaux_de_Campagne_brul%C3%A9s_en_ao%C3%BBt_1789.png){kind=link}
Den stora skräcken
[redigera | redigera wikitext]Händelserna i Paris och rykten om en kunglig eller adlig hämndaktion mot tredje ståndet skapade oro och rädsla även på landsbygden under juli och augusti 1789. Olika rykten spreds snabbt och i det misstänksamma läget valde många bönder att mobilisera sig och beväpna sig i bondemiliser. Vissa miliser var mer organiserade än andra och bland vissa grupper fanns en idé att man skulle slå till först för att förhindra en tänkt kontrarevolution.[15]
Beväpnade bönder drog i flera fall runt på vägarna i jakt på måltavlor. Man riktade framför allt in sig på feodala strukturer och symboler, samt egendom av olika slag. Den stora skräcken - som perioden juli-augusti 1789 blivit känd som - innebar totalt mindre än 20 dödsfall. Många ur aristokratin fick dock se sina herrgårdar plundrade. Man letade upp och förstörde ett stort antal dokument som visade på feodala förhållanden, till exempel liggare över vilka bönder som skulle utföra dagsverken (corvée).[15]
Den stora skräcken visade att bönderna hade förmåga att mobilisera sig och beväpna sig när det behövdes. Den fick även som effekt att feodalismen kraftigt försvagades och skickade skarpa signaler till nationalförsamlingen om böndernas syn på det feodala godssystemet.[15]
Deklarationen om människans rättigheter
[redigera | redigera wikitext]Paniken på landsbygden som den stora skräcken hade inneburit ledde till att nationalförsamlingen den 4 augusti förklarade att det feodala systemet var tillintetgjort. I och med tillkännagivandet så ansågs även de övre klassernas privilegier vara ogiltiga.[8]
Under samma tid diskuterade nationalförsamlingen ett utkast till deklaration om vilka rättigheter varje medborgare. Det var general Lafayette som hade presenterat ett förslag inspirerat av den amerikanska självständighetsförklaringen och Lafayettes vänskap med Thomas Jefferson. Efter revideringar så antog nationalförsamlingen slutligen den 26 augusti Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter.[16]
Deklarationen byggde på ideal från upplysningsfilosofer som Voltaire, Montesquieu och Rousseau och presenterade vilka man såg som de naturliga rättigheterna. Rättigheterna byggde på tankar om jämlikhet och att rättigheter skulle vara individuella. Några rättigheter som särskilt lyftes fram var rätten till frihet (som sågs som skydd från auktoritet), egendom och yttrandefrihet. Frihet ansågs laglig i den utsträckning den inte skadade andra. De lagstiftande och verkställande politiska organen hade särskilda skyldigheter att se till att rättigheterna efterlevdes.[16]
Rättigheterna gällde dock långt från alla. Begreppet medborgare refererade vid tidpunkten enbart till män över 25 år, som ägde egendom och betalade skatt. Kvinnor, slavar, barn och mindre bemedlade män saknade de politiska och medborgerliga rättigheter som stipulerades i dokumentet.[16] Som en reaktion på att kvinnor inte erkändes samma rättigheter som män publicerade författaren Olympe de Gouges i september 1791 Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter för att synliggöra vad hon såg som politisk dubbelmoral från männens sida.[17]
Kvinnotåget
[redigera | redigera wikitext]Trots nationalförsamlingens beslut om att avskaffa feodalismen och dess deklaration om medborgerliga och mänskliga rättigheter vägrade kung Ludvig XVI att godta den nya politiken. Kungen ville ha vetorätt mot de beslut som nationalförsamlingen tog, något som ledde till politiska spänningar mellan monarkister och anhängare till nationaförsamlingen. Förhandlingar om hur landets konstitution skulle se ut pågick under september 1789, samtidigt som det var ont om mat och höga brödpriser i huvudstaden.[18]
När kungen den 23 september kallade till Versailles steg den politiska temperaturen ytterligare. Den 1 oktober anlände soldaterna till hovet välkomnades de med en stor bankett. Banketten provocerade huvudstadens hungrande befolkning, både genom all mat som serverades och genom de rojalistiska stämning som enligt rapporter hade rått under banketten. Rädslan för att de revolutionära framgångarna skulle glida Parisborna ur händerna i kombination med matsituationen skapade en stark politisk mobilisering.[18]
Den 4 oktober höll en av de kvinnor som arbetade på marknaderna i Paris ett tal där hon uppmanade resten av kvinnorna att marschera mot Versailles.[18] Kvinnotåget marscherade från Paris till Versailles den 5 oktober för att kräva bröd och att monarkin accepterade nationalförsamlingens reformer. Kung Ludvig tvingades gå med på kraven och kvinnorna krävde även att kungen skulle lämna Versailles och följa med dem till Paris, vilket han gjorde och flyttade snart in i palatset Tuilerierna. Kvinnornas politiska ingripande kan ses som det definitiva slutet på den gamla ordningen (l'ancien régime) och inledningen på Frankrikes försök till en konstitutionell monarki.[8]
Reformer och kyrkokonstitution
[redigera | redigera wikitext]Revolutionen gick in i en något lugnare fas efter händelserna hösten 1789. Kungen och nationalförsamlingen tycktes ha funnit sina positioner, medan församlingen fortsatte att bygga upp en ny fransk förvaltning. De statliga skulderna rullade på, vilket man försökte lösa genom att införa en ny valuta: assignat.[8]
Adelns privilegier hade under 1789 reducerats, och under 1790 försökte det nya revolutionära samhället även omforma kyrkan. Den 12 juli 1790 beslutades om en konstitution för prästerskapet. Präster skulle svära trohet till den nya konstitutionen och förväntades sätta lojaliteten till staten före relationen till påven i Rom. Nationalförsamlingen konfiskerade samtidigt land från kyrkan och påvestaden Avignon blev på nytt en del av Frankrike. Reformerna mot kyrkan skapade dock ett starkt motstånd mot revolutionen och innebar att avståndet mellan den nya ordningen och Ludvig XVI ökade ytterligare.[8]
Flyktförsök
[redigera | redigera wikitext]Kungafamiljen gjorde i juni 1791 ett försök att fly utomlands från revolutionen. Avsikten var att efter flykten komma tillbaka till Frankrike i spetsen för en utländsk invasionsarmé, krossa revolutionen och återställa den gamla ordningen. Flyktförsöket misslyckades. De flyende stoppades i den lilla byn Varennes-en-Argonne vid gränsen och fördes tillbaka till Paris. Kungen avsattes inte men för första gången började kravet på republik att vinna gehör. Ett försök till republikansk manifestation, initierat av Cordelierklubben slogs dock ner i massakern på Marsfältet den 17 juli 1791, där en av hjältarna från 1789, La Fayette, verksamt bidrog till blodsutgjutelsen. Flera ledande revolutionsmän flydde till England, däribland Danton. Marat gick under jorden i Paris.
Den lagstiftande församlingen
[redigera | redigera wikitext]På hösten 1791 antog nationalförsamlingen Frankrikes första konstitution i vilken kungen fick begränsad makt. Den konstituerande församlingen ersattes nu av en nyvald församling. Till den nya lagstiftande församlingen (Assemblée nationale législative) var ingen av ledamöterna i den första nationalförsamlingen valbar. Därför samlades många av den tidiga revolutionstidens politiker istället i jakobinklubben (Club des Jacobins). Alla deputerade i lagstiftande församlingen var följaktligen nya och oerfarna. Det ledande partiet i den nya församlingen var girondisterna. Till den yttersta vänstern hörde gruppen Les Enragés, de rasande.
Kriget mot Österrike
[redigera | redigera wikitext]I samförstånd med Ludvig XVI förklarade girondisterna den 20 april 1792 krig mot Österrike. Maximilien de Robespierre, som nu hade sin bas i jakobinklubben, motsatte sig krigsförklaringen i ett antal hetsiga debatter under våren. Hans huvudargument mot kriget var att revolutionen skulle komma att militariseras med risk att en militärdiktatur upprättades, att export av revolution inte fungerar samt att kriget var kungens krig så länge monarkin fanns kvar. Hans motståndare i jakobinklubben menade att kriget skulle driva revolutionen framåt och bli början på monarkins och aristokratins fall inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Kungen och hovet å sin sida hoppades att kriget skulle leda till det revolutionära Frankrikes nederlag. Debatterna i jakobinklubben om krigsförklaringen blev inledningen på Robespierres ökande makt, även om han inte förmådde att stoppa kriget.
Monarkins slutgiltiga fall och den ökade radikaliseringen
[redigera | redigera wikitext]Den 10 augusti 1792 trängde sig beväpnade folkmassor in i Tuileriepalatset där kungliga familjen uppehöll sig. Kungen flydde till den lagstiftande församlingen. Denna hade i sin tur insett att detta var slutet för monarkin i Frankrike och kungen sattes i förvar. Frankrikes konstitution, i vilken monarkin ingick, blev nu en praktisk omöjlighet. Man blev nu tvungen att välja en ny folkförsamling med uppdrag att skriva ännu en konstitution.
Efter monarkins fall började jakobinerna högljutt att kräva utrensningar av enligt dem opålitliga ledare. De radikala sansculotterna (arbetare, hantverkare, etc.) började även att ställa krav som maximipriser på livsmedel och stöd åt fattiga och arbetslösa. Samtidigt som man höll val till det nya nationalkonventet stormade folkmassor Paris fängelser för att rikta sitt vrede mot vad man såg som politiska fångar. I Septembermassakern, som händelsen kom att kallas, dödades fler än tusen fångar.[19] Bara en mindre andel av dem var politiska fångar.[19]
Nationalkonventet
[redigera | redigera wikitext]1793 års konstitution
[redigera | redigera wikitext]Efter monarkins fall den 10 augusti 1792 hölls val till nationalkonventet (La Convention nationale). Konventet, som sammanträdde den 21 september 1792, hade till uppgift att anta en ny konstitution efter den av monarkins fall omöjliggjorda konstitutionen från 1791. Samma dag upphävde konventet monarkin och utropade republiken. Detta datum kom därför senare i efterhand att antas som början, epoken, för År Ett av den franska revolutionskalendern.
Konventet färdigställde 1793 års konstitution och 1793 års deklaration av de mänskliga rättigheterna. 1793 års konstitution förklarades dock vilande så länge kriget pågick. Den togs sedan aldrig i bruk, men levde vidare som ett krav under de kommande omvälvningarna under 1800-talets första hälft. 1793 års rättighetsdeklaration skiljer sig från 1789 års i det att äganderätten inte längre förklarades som okränkbar, vilket skett 1789. 1793 års konstitution förbereddes av girondisterna och slutfördes, efter Girondens fall, av Berget. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna gällde dock inte kvinnor, vilket Marie Gouze skrev om i "Förklaring om kvinnans och medborgarinnans rättigheter".
Avrättningen av kungen och girondens fall
[redigera | redigera wikitext]
Gironden hade, främst på grund av de militära förhoppningarna och det låga valdeltagandet,[20] fått majoritet i nationalkonventet. Jakobinerna valde nu att ingå vapenvila med sina politiska motståndare. Girondisterna gjorde dem till lags genom att genomföra vissa regleringar kring priset på och leveranserna av spannmål, dock övergav de inte sin grundsyn kring äganderätten och den fria ekonomin.[20] Det krig girondisterna hade varit med om att inleda gick dock dåligt och efterhand som krigslyckan blev sämre förlorade gironden allt fler anhängare. Flera av Slätten deputerade bytte sida och tog ställning för jakobinska kyrkan.
Under december 1792 och januari 1793 pågick intensiva debatter i konventet om vad man skulle göra med den störtade kungen. Maximilien de Robespierre och Saint-Just höll principiella tal där de lade fram åsikten att det inte kunde bli tal om en normal rättsprocess mot Ludvig XVI; istället borde kungen behandlas som en fiende och det sista hindret för revolutionens fullbordande. Konventet beslutade i januari att kungen skulle avrättas. Den 21 januari 1793 giljotinerades han – som förrädaren Louis Capet.[20]
Under våren 1793 tog den krigslycka girondisterna var beroende av helt slut. I januari 1793 avslutades Polens näst sista delning vilket frigjorde mer trupper åt Frankrikes fiender. England anslöt sig dessutom till den koalition Frankrike var i krig med. Koalitionen kom att återerövra de områden Frankrike hade erövrat vilket gjorde att själva landet nu hotades militärt. Samtidigt började rykten om förräderi bland de politiska ledarna att spridas.
De radikala jakobinerna inledde nu ett samarbete med olika folkliga rörelser i Parisområdet, bland annat sansculotterna, för att rensa ut vad man såg som kontrarevolutionärer. Genom att angripa girondisterna i konventet och hänvisa till sitt folkliga stöd lyckades jakobinerna att verka för att en revolutionär undantagsregering skulle inrättas. Under mars och april inrättades en revolutionstribunal med rätt att döma kontrarevolutionärer samt kommittéer för att övervaka höga officerare vid fronten och utlänningar. Den 5–6 april inrättades det så kallade välfärdsutskottet, ursprungligen ett organ för att se till att administrationen fungerade och lösa akuta militära problem och säkerhetsproblem. Det skulle snart få allt mer makt och befogenheter.
I början av juni 1793 gick sansculotterna, som utgjorde en stor del av de frivilliga i nationalgardet, till verket. Runt 80 000 nationalgardister omringade nationalkonventet och krävde att konventet skulle gå med på deras ekonomiska krav samt att arrestera de girondister som hade utpekats som kontrarevolutionärer. Konventet beslutade under hot att 29 girondister skulle arresteras; många av de övriga flydde till andra franska städer som var på Girondens sida. Efter denna händelse tog Berget makten, samtidigt som välfärdsutskottet i praktiken kontrollerade regeringen, något som under hösten skulle formaliseras i politiska beslut.
Skräckväldet
[redigera | redigera wikitext]
Revolutionens ledare införde därför 23 augusti 1793 allmän värnplikt i Frankrike. Stora arméer bildades men de förlorade många slag. Inbördeskrig bröt ut i landet och regeringen blev tvungen att ta till allt hårdare metoder mot upproren. Många sansculotter krävde då "Skräcken på dagordningen", något som Konventet vägrade.[21] Robespierre valdes in i välfärdsutskottet (le Comité de salut public), i praktiken Frankrikes regering. Försvar mot inre och yttre kontrarevolution var undantagsregeringens motivering. Under det år då skräckmännen satt vid makten avrättades i Paris mellan 1 660 och 4 000 människor med giljotin, uppgifterna går brett isär. Främst avrättades människor ur det tredje ståndet. Men alla dömdes inte till döden i revolutionsdomstolen (Le Tribunal révolutionnaire); en fjärdedel frikändes. När det yttre hotet mot Frankrike lättade under sommaren 1794 försvann den officiella motiveringen för revolutionstribunalen och undantagstillståndet. Skräckmännen avslutade själva sin regim genom en statskupp mot Robespierre, Thermidorkrisen. Robespierre avrättades den 28 juli 1794. I och med denna kris myntades också begreppet "skräckväldet" för att rättfärdiga avrättandet av Robespierre och hans anhängare.[22]
Mellan skräckväldet och direktoriet
[redigera | redigera wikitext]De ledande männen som hade störtat Robespierre fick makten i Frankrike. Avrättningarna fortsatte under flera månader i och med att revolutionsdomstolen kvarstod.[23] Frankrike fick en period av relativ stabilitet. Landets ekonomi var fortfarande usel. Präster och de få adelsmän som fanns kvar i landet var missnöjda med att tvingas betala skatt och bönder och fattiga var missnöjda för att revolutionen inte hade gett dem vad den lovade. Bara borgarna fick det bättre, men fortfarande var det stor brist på mat.
Direktoriet
[redigera | redigera wikitext]Efter nationalkonventets upplösning 1795 styrdes Frankrike av fem direktorer och en nationalförsamling uppdelad på två kamrar, Femhundrarådet och De äldstes råd. Valbarhetsåldern i det senare rådet var 40 år. Efter revolutionens stormar ville man införa spärrfunktioner, en hög valbarhetsålder och ett tvåkammarsystem vilket man menade skulle fungera återhållande på de revolutionära lidelserna.
Konsulatet
[redigera | redigera wikitext]
År 1799 störtade en framgångsrik militär och artilleriofficer, Napoleon Bonaparte, direktorialregeringen genom en kupp, brumairekuppen (november 1799). Makten i Frankrike övertogs av tre konsuler, och Bonaparte utnämndes till förste konsul. Napoleon avslutade franska revolutionen genom att försona tidigare fiender och genom att bilägga konflikten med kyrkan. Bonaparte utmanövrerade sina konkurrenter och lät i december 1804 kröna sig själv till kejsare därför att han ville visa att ingen stod över honom. Därmed hade den franska revolutionen nått sitt slut.
Myntslag
[redigera | redigera wikitext]Med den franska revolutionen infördes 1795, samtidigt med metersystemet, franc som den enda valutan och utgjorde sedan 1803 enheten i det franska myntsystemet.[24]
Efterspel
[redigera | redigera wikitext]Första franska kejsardömet är den period då såväl Frankrike som större delen av den europeiska kontinenten dominerades av Napoleon I som fransk kejsare. Perioden inleddes med Franska konsulatet 1804. Napoleonkrigen var en serie krig som löpte från ungefär 1803 till 1815 mellan Napoleons kejsardöme och olika europeiska koalitioner, som en fortsättning på franska revolutionskrigen. Napoleonkrigen revolutionerade de europeiska arméerna och utvecklades till en aldrig tidigare skådad skala, främst på grund av tillämpningen av modern massvärnplikt. Franska makten steg snabbt efter att Napoleons arméer erövrade stora delar av Europa, men kollapsade snabbt efter Frankrikes katastrofala invasion av Ryssland 1812.
Första franska kejsardömet led i slutändan ett militärt nederlag som resulterade i restaurationen av bourbonska monarkin 1814. Restaurationen av den franska monarkin innebar en konservativ motreaktion mot revolutionens ideal och ett återupprättande av den katolska kyrkans position i fransk politik men med tiden även industrialiseringens intåg i Frankrike. Ludvig XVIII:s regeringstid 1814–1824 innebar både eftergifter till de europeiska makter som hade besegrat Napoleon och ett erkännande av privat egendom och äganderätt. Konservativa grupper återvände till Frankrike tillsammans med Ludvig. Liberaler fick inflytande och lyckades inleda industrialisering av Frankrike, i syfte att få igång en ekonomisk återhämtning. Med industrialisering följde att adeln ersattes av borgarklass, men också socialism.
En ny ekonomisk kris och ett dåligt skördeår ledde till julirevolutionen 1830.
Andra franska republiken var den republikanska författning som rådde i Frankrike mellan 25 januari 1848 och 2 december 1852. Den 4 november 1848 kungjordes en ny författning som utropade en demokratisk republik med direkta allmänna val och en uppdelning av makten.
Andra kejsardömet under Napoleon III varade åren 1852 till 1870.
Eftermäle
[redigera | redigera wikitext]Frankrikes motto "Frihet, jämlikhet, broderskap" (franska: Liberté, égalité, fraternité), officiellt antaget under den tredje franska republiken, har sina rötter i de slagord som associeras med den franska revolutionen och fick sin nuvarande form 1793. "Frihet, jämlikhet, broderskap" har sedan 1946 stått med i den franska konstitutionen.
Se även
[redigera | redigera wikitext]- Tidsaxel över franska revolutionen
- Franska revolutionskrigen
- Maximilien de Robespierre
- Jean Paul Marat
- Les Enragés
- François-Noël Babeuf
- Franska revolutionskalendern
- Frankrikes nationaldag
- Napoleonkrigen
- Pariskommunen
- Julirevolutionen
- Februarirevolutionen 1848
- Andra franska republiken
- Bourbonska restaurationen
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Magnusson, Thomas (2004). Europa i världen ca 1700-1900: revolution och nationalism (2. uppl.). Stockholm: Liber. Libris 9337643. ISBN 91-47-05223-6 (korr.)
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ ”French Revolution (1787-99) | Research Starters | EBSCO Research” (på English). EBSCO. https://www.ebsco.com/. Läst 28 november 2025.
- ↑ Bell, David Avrom (2007). The First Total War: Napoleon's Europe and the birth of warfare as we know it. New York: Houghton Mifflin Harcourt. sidan. 51. ISBN 0-618-34965-0. "The French Revolution, which began in 1789 and led to the total war of 1792–1815...."
- ↑ Hanson, Paul (2009). Contesting the French Revolution. Blackwell Publishing. ISBN 978-1-4051-6083-4. Sid 3.
- ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 ”franska revolutionen”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/franska-revolutionen. Läst 17 november 2025.
- ↑ Magnusson 2004, s. 74
- ↑ 6,00 6,01 6,02 6,03 6,04 6,05 6,06 6,07 6,08 6,09 6,10 6,11 6,12 6,13 6,14 6,15 6,16 6,17 ”The long and short reasons for why Revolution broke out in France in 1789 - Swansea University” (på British English). www.swansea.ac.uk. https://www.swansea.ac.uk/history/history-study-guides/the-long-and-short-reasons-for-why-revolution-broke-out-in-france-in-1789/. Läst 19 november 2025.
- ↑ 7,0 7,1 7,2 7,3 7,4 7,5 ”French Revolution” (på English). www.britannica.com. 14 oktober 2025. https://www.britannica.com/event/French-Revolution. Läst 17 november 2025.
- ↑ 8,00 8,01 8,02 8,03 8,04 8,05 8,06 8,07 8,08 8,09 8,10 Mark, Harrison W. (2023-01-12). ”French Revolution” (på English). World History Encyclopedia. https://www.worldhistory.org/French_Revolution/. Läst 17 november 2025.
- ↑ 9,0 9,1 Magnusson 2004, s. 75
- ↑ 10,0 10,1 10,2 10,3 10,4 ”France” (på English). www.britannica.com. 14 november 2025. https://www.britannica.com/place/France. Läst 15 november 2025.
- ↑ 11,0 11,1 11,2 11,3 Magnusson 2004, s. 75–79
- ↑ Doyle, William (2019). The French Revolution: a very short introduction. Very short introductions (2nd edn). Oxford University Press. ISBN 978-0-19-884007-7. Läst 16 november 2025
- ↑ 13,0 13,1 13,2 13,3 13,4 13,5 13,6 ”Fall of the Bastille | Research Starters | EBSCO Research” (på English). EBSCO. https://www.ebsco.com/research-starters/history/fall-bastille. Läst 26 november 2025.
- ↑ 14,0 14,1 14,2 14,3 Mark, Harrison W. (2022-05-02). ”Storming of the Bastille” (på English). World History Encyclopedia. https://www.worldhistory.org/Storming_of_the_Bastille/. Läst 30 november 2025.
- ↑ 15,0 15,1 15,2 Alpha History (19 november 2019). ”The Great Fear” (på English). French Revolution. https://alphahistory.com/frenchrevolution/great-fear/. Läst 30 november 2025.
- ↑ 16,0 16,1 16,2 ”Declaration of the Rights of Man and of the Citizen | Research Starters | EBSCO Research” (på English). EBSCO. https://www.ebsco.com/. Läst 1 december 2025.
- ↑ Mark, Harrison W. (2022-06-08). ”Declaration of the Rights of Man and of the Citizen” (på English). World History Encyclopedia. https://www.worldhistory.org/article/2012/declaration-of-the-rights-of-man-and-of-the-citize/. Läst 1 december 2025.
- ↑ 18,0 18,1 18,2 Mark, Harrison W. (2022-06-28). ”Women's March on Versailles” (på English). World History Encyclopedia. https://www.worldhistory.org/Women's_March_on_Versailles/. Läst 3 december 2025.
- ↑ 19,0 19,1 Magnusson 2004, s. 84
- ↑ 20,0 20,1 20,2 Magnusson 2004, s. 85–86
- ↑ Jean-Clément Martin, La machine à fantasmes, Paris, Vendémiaire, 2014, 314 p p. (ISBN 978-2-36358-029-0), sidorna 86–118
- ↑ Jean-Clément Martin, La Terreur, part maudite de la Révolution, Découvertes/Gallimard, 2010, sidorna 14–15.
- ↑ Michel Biard et Hervé Leuwers, « Visages de la Terreur », dans Michel Biard et Hervé Leuwers (dir.), Visages de la Terreur. L'exception politique de l'an II, Paris, Armand Colin, 2014, sidorna 5–14.
- ↑ Franc i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Fil:Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Franska revolutionen.
- Fil:Wikisource-logo.svg Wikisource har originalverk som rör Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter.
- Den stora franska revolutionen av Erik Thyselius utg. 1912, 750 sidor. Konv. till e-text 2008.
